Nya i Japan

Eriks födelsedag

2010-07-25T19:05:00.020+09:00

Dagboken

Idag är det Eriks födelsedag. Uppvaktade med paket och skönsång på sängen innan frukost. Därefter den sedvanliga promenaden längs stranden till vårt favoritställe i närheten av surfskolan. Lite mindre folk på den delen av stranden. Dessutom är mannen, Joman, vi alltid hyr solstolar av så himla schysst så vi vill gärna gynna just hans business. Åååh, det är så ljuvligt att ligga under parasollet och läsa (just nu “The Golden Notebook” av Doris Lessing), blicka ut över havet, fundera, spana lite på surfarna, lyssna på vågorna, kanske slumra lite, käka lite färsk frukt eller glass eller både och.

Blev lite rastlös under efter eftermiddagen så jag passade på att använda energin till att springa en vända. Och. Wow! Min bästa löprunda någonsin (hittills) i alla kategorier. Helt magiskt. Kroppen var pigg och så glad, så glad över att få röra på sig. Lyssnade på en av mina favoritpodcasts (DJ Peepin Tom) på lagom volym så att jag samtidigt hörde vågornas brus. Solen gassade och havsbrisen svalkade och sanden var ibland lika len som smält choklad under mina fötter. Jag bara sprang och sprang och ville aldrig att det skulle ta slut. Helt genomblöt av svett - gissa om det var härligt att kasta sig i havet efteråt... Blev en mycket långsam promenad tillbaka till hotellet efteråt för dusch och ombyte innan middagen för ajajaj vad mina ben var stela. Träffade på urgulliga hundvalpar som lekte i solnedgången.

Eeum, frukt! Godast var Salak som jag äter på bilden nedan (de bruna frukterna ovan). Smakade inte som något jag ätit tidigare, påminde lite om äpple.

Hade hört att den bästa seafooden skulle finnas i Jimbaran så vi fick hjälp av hotellet med att att hitta en restaurang. Superturistigt givetvis men mycketmycket god mat. Åt skamlösa mängder av skaldjur - grillad hummer, krabba, räkor, fisk - you name it. Supergott! Och vi satt på stranden och åt! Under stjärnorna och månskenet! Magiskt. Vi hade också turen att njuta av diverse coverband som gick runt och spelade för matgästerna (jag saa ju att det var turistigt). Haha. Jag passade på att avslöja att Erik fyllde år så han fick en alleles egen födelsedagssång tillängnad sig. Hihi.

När vi kom tillbaka till hotellet stod det en tårta och väntade på Erik på hotellrummet som eprsonalen hade fixat! Sweet.

Bali

2010-07-25T15:19:00.009+09:00

Hemma igen efter en fantastiskt härlig semestervecka på Bali. Förutom hettan och att jobbet börjar imorgon så känns det bra att vara tillbaka.

Dagboken

Ligger i sängen i rena lakan och slökollar på TV. Erik läser. Precis käkat god frukost: omelett, bröd, yoghurt, färsk frukt (gul!? vattenmelon) samt de godaste baked beans jag någonsin ätit. Lite otippat. Har tagit ”ledigt” idag och ska bara slappa. Planen är: läsa bok i sängen och på stranden, lyssna på havet och badabadabada. Och just det, jag tänker också jogga längs stranden om ryggen tillåter. Men det tror jag. Känner mig förvånansvärt fräsch i kroppen efter två dagars intensivt surfande.

Har tagit surflektioner i två dagar. Det har varit jättebra. Kunde stå upp på brädan och tom svänga redan första dagen (fast vid närmare eftertanke var nog svängarna mer en lyckträff), dock med rejäl coaching skall tilläggas. Har superbra lärare och då jag var err, sämst, första dagen hade jag en av dem, Roi, nästan helt för mig själv. Helt fantastiskt att ha någon som säger åt en exakt vad man ska göra – och när. Lay down, lay down, push up, push up, get up, go low, go low. Och som under tiden håller i brädan och hjälper till att parera för de vågor som är alldeles för höga. Fantastiskt är det. Dessutom är instruktörerna (förutom att vara extremt skickliga och professionella och m y c k e t uppmärksamma på säkerheten) extremt trevliga, glada och avslappnade. Vilket i övrigt stämmer in på de flesta andra människor som vi möter här.

Efter första surflektionen drog vi, rejält mörbultade, tillbaka till hotellet och käkade en fantastiskt god lunch, duschade och promenerade längs stranden till Kuta. Jag tog en helkroppsmassage för 50 kr som var jätteskön och lite weirdo. Därefter middag och tillbaka till hotellet.

Andra dagen av surfning var 1000 gånger bättre än den första. Mest för att vi nu hade nybörjarlektionen som vi egentligen skulle ha haft igår – allt blev så mycket enklare när jag fick ordentligt förklarat för mig hur jag skulle ligga/stå på brädan etcetc. Lektionen i vattnet var också helt fokuserat på att ha kul, försöka förstå vågorna och att komma upp på brädan. I går lyckades jag att själv fånga vågen och ”surfa” utan att Baron (min instruktör igår) höll i brädan och talade om för mig hur jag skulle göra. Fantastiskt. Käkade lunch på en mysig restaurang och tillbringade hela eftermiddagen på stranden. Aah vad skönt. Jag läste en bok, Banana Yoshimotos Kitchen, som jag verkligen kan rekommendera och fick en kompis som jag badade med jättejättelänge. Vi hade mycket roligt tillsammans där vi hoppade i vågorna. Vincent hette han och var 7 år. Han var mycket imponerad över att jag kunde flyta så jag lärde honom alla mina tricks och han lärde mig sina.

Middag käkade vi på en jäkligt bra Thairestaurang. Godast var en fiskrätt med en sur/salt/stark-limedipp. Ahh, så god, så stark att det smärtade men likväl kunde vi inte sluta äta för det var så fantastiskt gott. Avslutade kvällen med en timmes fotmassage från himlen för 40 kr. Helt crazy. Satans vad ont det gjorde ibland, var tvungen att nypa mig i armen för att ta bort fokus från foten.

PS. Fler surfbilder/bilder/text kommer så fort jag hinner.

Veckan i urval

2010-06-20T11:25:00.000+09:00

Åh, vad det händer grejer hela tiden - looves it! Veckan i urval:

Torsdag

Jobbar hemma. Lunch med ny kompis, Nanna. På eftermiddagen utställning "Alexsandr Rodchenko & Varvara Stepanova - Visions of Constructivism" med min nya fina kompis Robert. Sen jobb och middag i Nakameguro, därefter bodycombat och TV-kväll med finfinaste kompis som äntligen är gravid. Bilden ovan är på ett märke som gravida kvinnor kan sätta på väskan så att medresenärer är lite extra vaksamma och t.ex lämnar plats på tunnelbanan.

Fredag

Jobbar hemma. Middag med kompisar på en takterass i Shibuya. Superhärligt väder. Jag spiller rödvin över Jonas kritvita t-shirt. Avslutar kvällen på Trump room (som dock var något av en besvikelse), träffar folk jag känner av en slump, dansar och Tokyo känns mer och mer som hemma.

Lördag
Happy beach day med Erik i Shonan. Fantastiskt väder, fantastiska vågor och alldeles, alldeles ljummet i havet.

På kvällen födelsedagsmiddag för Timo på suveränt bra fiskrestaurang i Gotanda. Jag fick träffa Mayumi för första gången på evighetersevigheter. Mycket rolig kväll.

Söndag

Sova, långfrukost. Träffa Robert, Hiro och Jonas i Shinkjuku för att dricka öl och spela favoritmusik för varandra på en för dagen stängd bar som Robert av någon anledning har nycklar till. Sweet.

Måndag

Vill inte jobba i sedvanlig ordning men ser fram emot träningspasset med min PT som jag nästan älskar sönder för att han är så himla bra. Och snäll.

Tisdag
Jobb. Helt o m ö j l i g t yoga-pass. Jag börjar tröttna. Det ska ju vara för nybörjare ju.

Onsdag

Jobb. Födelsedagsdrinkar i Shibuya för en bekant, Waki. Sjukt energisk tjej. Rolig och har 1000 kompisar. Springer in i Björn på tåget i Shinagawa och blir glad.

Torsdag

Jobbar hemma. Läser en helt idiotisk bok (The New Paradox for Japanese Women: Greater Choice, Greater Inequality) för att den innehåller en hel del bra statistik men är tvungen att stå ut med författarens högst personliga tyckande och moralkakor som:

"As a man, I hate to say it, but it does seem that women enjoy more refined hobbies and amusements than men do."

Eller apropå att färre ogifta kvinnor vill ha barn än de som är gifta:

"A positive finding in this chart is that married women do not feel childbirth and childrearing to be so much of a burden, so I would like those who are not yet married not to be so apprehensive either."

Hahahaha.

Toppenväder (varmt, soligt men inte särskilt fuktigt) och min rygg har känts allt bättre under de senaste veckorna så jag bestämmer mig för att ge mig ut på en kortare runda - och det gick jättebra! Hurra! Kände inget under tiden jag sprang och inte heller något efteråt. Fantastiskt. Jag är så glad! Tänk om ryggen är helt bra nu- wihooo!

På kvällen var det dags för mitt tredje möte med Toastmasters och jag måste säga att jag hade då inte kunnat föreställa mig att jag skulle komma att gilla människorna så pass mycket som jag gör. De gamla farbröderna till exempel. Jag blir helt rörd. Nu senast var det en farbror som som berättade hur han lärde sig engelska av amerikanska soldater under ockupationen. Hans berättelse innehöll så mycket historia och kom direkt ifrån hjärtat att jag flera gånger var tvungen att blinka kraftigt för att stoppa mig från att börja gråta.

Seriöst. Jag hade tänkt att det här med Toastmasters skulle vara att jag skulle engagera mig i mina egna presentationer, inte i alla andras. Det är fint.

Nästa gång ska jag bli invald och hålla ett kort anförande om varför jag vill bli medlem.

VegeTokyo

2010-06-06T11:40:00.003+09:00

Hurra! Det har ju hänt massor på vego-fronten sedan jag flyttade hit för några år sedan. Till exempel finns det nu en f a n t a s t i s k hemsida på engelska med en google-karta till alla (?) restauranger. Missa inte: http://www.vegetokyo.com/.

Testade Asahi i Higashikitazawa (ett stopp från Shimokitazawa på Inokashira line) med Simon och hans kompis Anna som var på besök häromveckan och WOW! vilken mysig restaurang. Rekommenderas varmt

Tänk...

2010-06-03T13:24:00.002+09:00

Det händer ibland att jag blir glad när jag läser nyheterna. Go Shiseido!

Läs: "Lowering hurdles for working moms"

Facing your fears

2010-05-20T23:30:00.004+09:00

Så, i måndags tog jag tag i mitt "lära känna min kropp-projekt" på allvar. Och ikväll tog jag första steget mot att bli en fulländad talare, eller åtminstone en mindre nervös sådan. Jag vill inte att det inför varje gång jag ska hålla en längre presentation, workshop eller vad det nu är ska vara så jäkla mycket åååångest. Jag vet inte hur mycket tid som går åt till att bara noja innan, helt i onödan, för när jag väl gör det så funkar det alltid.

Så, "möta sina rädslor" och allt det där. Ikväll gick jag på mitt allra, allra första möte på Tokyo Toastmasters. Temat var passande nog "courage and perseverance". Jojo.

Det var enormt bra. Precis, exakt på pricken vad jag behöver lära mig. Kommer bli riktigt läskigt och scary me,n tja, det är väl bara att bita ihop och köra på. Det kommer ju i alla fall vara 1000 gånger bättre att öva där det är meningen att man ska öva, istället för att ha den "riktiga" presentationen som öving, om ni fattar vad jag menar.

Upplägget är mycket pedagogiskt. Man måste först närvara tre gånger som gäst innan man kan bli invald som medlem och tilldelas en mentor. Under mötena turas man om att öva på olika grejer, en kväll kanske man är toastmaster eller har förberett en presentation och en annan gång kanske man ska utvärdera en annan talare etc.

Allmänt bra stämning under mötet och medlemmarna var inkluderande och välkomnande. Grymt.

My hjärta Hisano-san

2010-05-17T23:58:00.000+09:00

För ett par veckor sedan fattade jag mod och... trumvirvel... anlitade en personlig tränare! För nu tänker jag en gång för alla lära känna min kropp; styrkor såväl som svagheter. Vi har ju liksom hängt ihop med varandra ett tag nu, kroppen och jag, så det börjar bli dags att jobba på samarbetet.

Till exempel är kroppen mycket missnöjd med att det har tagit 36 år för mig att förstå att jag har både inre- och yttre magmuskler vilket har resulterat i att min vänstra skinka inte har kontakt med ländryggen. Haha. Visst låter det roligt! Men det var så hon sa, napraten Eva Elfström (som är fantastisk! Look no further om du letar efter en naprapat i Sthlm) och det är inte så roligt när det gör ont, ajaj. Och inte kan jag springa heller.

Ikväll var så första passet med Hisano-san. Nervöst, läskigt och roligt på samma gång. Hjälp.

Men det gick ju som en dans och jag är helt kär för han var så bra. Och snäll! Och så där lagom peppig utan att vara hurtig - och snäll, sa jag att han var snäll? Och helt glad! Och inte tog han på mig heller (förutom en gång, då han först bad så hemskt mycket om ursäkt och artigt undrade om det gick för sig). Mycket skönt. jag var lite nojjig för att han skulle leta efter mina inre magmuskler nämligen.

Exempel på vår konversation under passet:

"I notice that I'm using my arms when I should use my stomach muscles" (dvs, heeeeeelt fel)

"Yes, but your arms are strong. That's why. Good condition." (inombords tänker jag AAAAAAWWW, så snällt sagt, fokusera på något positivt istället för negativt. I labu you, Mr PT)

"Mi-san, can you feel your hipbone?"

"Yes, I can feel my hipbone" (varpå han spricker upp i ett stort leende och ser helt nöjd ut, varför? who knows)

Och magövningarna som jag har våndats för, ja, det var ju inte så farligt att göra dom. Och vet ni, vet ni, jag är så mallig för jag kunde göra mycket tyngre övningar än vad jag trodde att jag skulle klara av. Hurra! Och det bästa av allt, den nya magövningen, den var inte alls hatahataapatråkig att göra! Hurra! Crazy. Hurra för Hisano-san!

Happy beach day

2010-05-16T23:02:00.011+09:00

Tack vare att Katinka (i svart) firade födelsedag och ordnade BBQ på Shonan beach fick jag och Cilla (på 1000 bilder nedan) en anledning att lämna Tokyo över dagen - och så glad jag är att vi kom iväg!

Haaaaaavet! Vågorna, stranden, doften...

Stundtals magiskt. Särskilt då Fuji-san skymtade bakom molnen i solnedgången.

Dr Erik Funkenstein

2010-05-15T14:12:00.010+09:00

Nyligen hade Erik DJ-premiär i Tokyo på Bar Jam, en av våra favvobarer i Ebisu. Whiihoo! En mycketmycket rolig och bra kväll. Samt sen. Jag sov sammanlagt 2,5 timmar innan det var dags att pallra sig upp till jobbet dagen efter. Erik däremot kunde ta sovmorgon. Fusk tycker jag.

Cilla och Hernan kom

Eriks premiär sammanföll också med en av Robins sista kvällar i Tokyo (för den här gången) och det blev ett roligt och fint avsked på samma gång. På bilden nedan ser ni Jonas aka Blue steel till vänster och Robin till höger. Och jag som ser ut att ha det hyfsat i mitten.

Jonas som Jonas

Doing da santa clause for Miriam

Fujita-san från Bonsai-baren kom också förbi

Erik får tummen upp av bartendern

Ni som inte kunde komma - hav förtröstan. Det kommer bli fler gånger!

The Hakone Open-Air Museum

2010-05-13T16:21:00.000+09:00

Hakone Open-Air Museum är lätt det bästa museum jag besökt på länge, förmodligen någonsin. Bara omgivningarna är så vackra att det nästan gör ont. Och konsten... ja, den får man leka med, sitta på, pussa på, eller vad man nu känner för att göra. Älska Hakone Open-Air Museum! Alla som har möjlighet måste åka dit nuuu, finns inga ursäkter.

Alltså, att "gå på museum" kan vara bland det tråkigaste som finns. Jag har aldrig fattat poängen med att titta på någon gammal krukskärva i en glasmonter. Jag kan inte relatera till det. Värst är det när föremålen dessutom är k o p i o r. Eh? Jag blir nästan upprörd bara av att tänka på det.

Men. Jag säger bara Hakone Open-Air Museum... Det är som en enda stor lekpark för både barn och vuxna. Det finns så mycket att upptäcka. Stora delar av utställningen riktar sig direkt till barn och det var fantastiskt fint att se alla glada ungar med spring i benen och upptäckarlusta som smittade av sig på föräldrarna. Fantastiskt.

Allting var bara, fantastiskt.

Och jag svär, jag känner mig som en bättre människa efter att ha upplevt Hakone Open-Air Museum. En lyckligare människa - more Hakone Open-Air Museum to the people!

Nedan ser ni min favoritskulptur. Av någon konstnär jag inte minns namnet på. Det spelar ingen roll. För jag minns hur det kändes att sitta där. Lycka.

En besviken My utanför ingången till den stora trämojängen i bakgrunden på bilden ovan. Man fick gå in, men inte klättra med barnen. Buhuu. Jag ville ju också klättra och gunga på bollarna.

Fast det var inte så tokigt att bara titta heller. Många söta barn fanns det.

Aaaaaaaah, ni ser ju! Bergen, himlen, konsten, träden...

Crime sceen

Ooo, den som ändå vore elvaochetthalvt...

Här är vi glada, svettiga, rosiga och något trötta efter en fantastisk dag på museet. Jag har redan bestämt mig för att åka dit igen i november med Erik.

Sista dagen med syrran (för den här gången)

2010-05-13T13:36:00.008+09:00

Det blev en värdig avslutning på vår toppenfina vecka tillsammans. Vädret var fantastiskt även denna dag - perfekt för häng i Yoyogi på One Love Festa tillsammans med kompisarna från Ajito.

Moomin kom direkt från Ajito och var lite trött...

Som grädde på moset fick vi äntligen träffa finaste Hiro igen. Myysigt.

Raringar

Sofie, Satoko, Yuki, jag

På kvällen, då iaf jag hade tröttnat på det eviga bongtrummandet, drog vi vidare med Hiro till ett mysigt café/bar i Harajuku, Kokoro Cafe. Rekommenderas. Särskilt när vädret är fint och man kan sitta i en soffa vid de öppna fönstren.

Hej då Sofie!

2010-05-10T08:43:00.000+09:00

Nu är Sofie på väg till Sverige och jag till jobbet. Buuuhu. Jag
önskar att hon kunde stanna en vecka till - minst. Har varit
fantastiskt att ha henne här.

Men nu är det tillbaka till jobbet och tillbaka till vardagen som
gäller. Buuuu. Fast det ska bli skönt att komma igång med träningen
igen. Och att sova. Sova är bra. Men tråkigt.

Det finns fina barer i Kawa också...

2010-05-08T12:32:00.004+09:00

Man kan gå på bar i Kawa också, t.ex Cube Bar.

Men bästa baren är förstås Ajito med alla kompisar. Nedan Ya-chan och Satoko. Satoko har förresten precis börjat jobba tillsammans med Moomin. Lyxigt.

Och så frukosten...

2010-05-07T17:44:00.005+09:00

Efter gårdagens brakmiddag så var vi inte direkt hungriga då det var dags för frukost klockan 08:00... Så först passade vi på att vakna till liv och njuta av morgonsolen på takterassen.

Flera olika sorters inlagda grönsaker nedan. Och ser ni vilken fin förklaring de har gjort till vår frukost!

Middagen i urval

2010-05-07T17:12:00.005+09:00

Frestar med några bilder på vår fina middag. Nedan ser ni "Steamed mochi rice mixed with Cherry blossom flavour".

I förgrunden nedan: "Flower wasabi with Icefish and Plum". I den vita skålen är det "Young bamboo shoot tofu with Horsetail (grönsak) and Field mustard.

"Pacific ocean perch, sliced young bamboo shoot, Mugwort gluten, Japanese vermicelli"

"Seafood from sagami bay"

Nedan: "The chef's original steamed fish paste. Pine nuts and walnuts / Horse mackerel and sardine"

"Japanease Spanish mackerel, Young bamboo shoot, Western bracken fern, Udo salad plant, Japanese parsley, Starch noodle, Cheese rolled with Vegetable mixed fish paste"

"Righteye flounder pie with sakura shrimp sauce, Young bamboo shoot, Broad bean, Baby corn"

Och så efterrätten: "Tomato chiffon cake with red bean cream, Apple spring roll and seasonal fruit"

Aura Tachibana i Hakone

2010-05-07T17:10:00.000+09:00

Bästa kollegan Yosshi var gullig och letade upp ett superfint, verkligen superfint, ryokan/hotell åt mig och Sofie i Hakone. Vi bodde som två prinsessor och blev fenomenalt bortskämda av den vänliga personalen som gjort sitt yttersta för att tillgodose våra konstiga matvanor (jag äter ju inte kött och Sofie tål inte fisk och skaldjur). Vårt rum var toppen och utsikten från vår egen terass med privat utomhusonsen var magnifik. När vi sjönk ned i karet var allt vi såg gröna berg och blå himmel. Underbart.

Vi började med att bada, läsa tidningar och njuta av tystnaden innan vi masade oss ned till restaurangen i våra tofflor och yukatas för att äta 12-rätters middag. Därefter bad igen innan skön shiatsu-massage på rummet. Otroligt härligt.

Pola Museum of Art i Hakone

2010-05-07T15:36:00.001+09:00

Sofie och jag har varit i Hakone i två dagar och jag är fullkomligt uppöveröronenförälskad. Hakone rules.

Vi började med ett besök på Pola Museum of Art. Ett helt fab museum. Byggnaden vill säga. Jag har varit där en gång tidigare och tycker fortfarande att själva museet är en av de coolaste och vackraste byggnader jag vet.

Nu hade jag även möjlighet att kolla in själva utställningarna och eh, chotto, som vi säger här. Alltså, det var nog bland det tråkigaste och mest intetsägande jag sett på länge - några fiskar, körbärsblommor, parfymflaskor och förvånandsvärt många änder. Vem bryr sig liksom. Jag tror att det tog mig sammanlagt 25 minuter att ta mig igenom samlingarna. Snark.

Jag rekommenderar dock ändå starkt ett besök för byggnadens och naturens skull. Man kan till exempel käka lunch på den fina restaurangen, eller ta en kaffe på restaurangens terass.

Borta bäst. hemma bäst

2010-05-07T14:48:00.003+09:00

Ahh, vad det är ljuvligt att vara hemma igen. Sofie är ute på egna äventyr idag och jag sitter i soffan med balkongdörren öppen och lyssnar på vinden i de nyutslagna löven i träden utanför fönstret.

Ljuvligt.

Tokyo Imperial Palace East Gardens

2010-05-04T23:58:00.000+09:00

Fortsatt fantastiskt väder! Idag tog Sofie och jag en paus från affärerna och strosade runt i en park med Erik istället. Härligt. Det är ju liksom sommar nu. Som svensk sommar. Mmmmm. Den bästa av alla.

Mera mat (och så lite mode)

2010-05-04T23:11:00.013+09:00

Igår vilade jag och Sofie shoppingfötterna på Brown rice café, ett av mina favvofik i Harajuku. Mysigt och så otroligt lyxigt att kunna vara där med s y r r a n. På bilden ser ni en bön- och nötkaka med knäckigt kakskal - eeeeum. Helt vegan. Nice.

Lite senare mötte vi upp med Erik, Simon och Junko för att ä n t l i g e n få titta på Junkos kläder som hon gjort för Comme des Garçons. Hoho. Mycket spännande och roligt, dels för att det är en helt ny värld för mig och för att Junko är den enda designer som jag känner och som då dessutom råkar jobba för, eh, Comme des Garçons något jag givetvis är meget impad av.

Och även om butikspersonalen i Tokyo i regel alltid är trevliga och välkomnande trots att de fattar att man inte kommer att spendera några pengar så kändes det lite extra bra att gå omkring med Junko och tänka "hehe, ni kan vara hur snorkiga ni vill för här gå jag med hon som gööör kläderna". Hoho. Vågade mig tom på att prova ett par byxor som jag också slog till på - wiii! Bilden ovan är från Trading Museum Comme des Garçons i Omotesando. Inga bilder på Junkos kläder dessvärre, som var mycket fina såklart, särskilt en djupmörkt grön klänning som jag inte ens ska ge mig på att försöka beskriva.

Den roliga dagen avslutades med en smarrig och trevlig middag i Aoyama med ångkokta grönsaker med något så konstigt som crepe som tillbehör (se bilden längst ner), inte helt oangenäm kombination faktsikt. Tyvärr trodde jag att jag tog ett visitkort med restaurangens namn eftersom jag gärna vill dela med mig av alla bra restauranger som jag går på men jag hade visst tagit ett visitkort för tvål...

Simon, om du läser detta kan du skriva namnet som kommentar - onegai?

Skymning igen

2010-05-04T18:47:00.000+09:00

Just nu

2010-05-04T18:44:00.001+09:00

Skymning i Shinjuku

Asakusa

2010-05-03T11:29:00.007+09:00

Även om man inte är så intresserad av tempel (vilket jag inte är) så kan det vara värt att åka till Asakusa för att spana in de äldre byggnaderna. Finns ju inte så många kvar då Tokyo blev sönderbombat under kriget.

I fredags upptäckte jag och Sofie även en helt makalös vintage-affär med kläder/prylar/accessoarer från slutet av 40- början av 50-talet. En sån som man kan gå omkring i i timmar och helst skulle vilja bosätta sig i. Edith Piaf spelade hon också ägaren, och var såklart alldeles fantastiskt trevlig på ett avslappnat sätt. Bilden längst ner är tagen utanför affären.

Båtfärd till Asakusa

2010-05-03T11:12:00.003+09:00

Både jag och Sofie tycker att åka båt i solen är the shiznit. I fredags tog vi så båt från Hamarikyu garden till Asakusa, något jag har velat göra så länge jag har bott här.

Båtfärden var härlig, men jag skulle inte rekommendera den som sightseeing-tur. Åk hellre båt i Tokyo Bay, där måste utsikten vara mycket vacker. Vägen till Asakusa var mest ful.

Shopaholic, shopping the day away

2010-05-03T00:41:00.003+09:00

Ååå det är så fantastiskt härligt väder - äntligen efter månader av rusk, kyla och regn. Det är helt ljuvligt att bara strosa omkring och pausa vid någon uteservering då och då. Igår gjorde vi Harajuku, med efterföljande middag i Ebisu (som förtjänar ett eget inlägg för restaurangen var helt grym och sällskapet likaså) och idag s e r i ö s shopping i Daikanyama och Shibuya. Wiii!

Life is sweet

2010-04-29T18:13:00.002+09:00

Syrran, Kornmo, kaffe, svenska tidningar - vad mer kan man begära?

Körsbärsblommor i Naka-Me

2010-04-25T20:10:00.006+09:00

Jag vet inte, på något vis var det som om körsbärsblomningen kom av sig lite i år. Den började så smått och sen när det blev kallt igen så kom aldrig explosionen utan blev mer som ettörings-puffar lite här och var. Fint ändå såklart. Bildena är i från slutet på mars då jag Erik, Miriam och Olav var i Naka-Meguro.

Restauranttips/Shibuya

2010-04-25T19:34:00.004+09:00

Jag har ätit så himla mycket god mat på sistone. I Shibuya finns en undangömd liten pärla som heter Hachiuta. Enkelt och gott, söt personal och stört goda räkgyoza.

Födelsedagsfirande nr 3 + brunchtips

2010-04-25T18:57:00.006+09:00

Efter fint uppvaktande av Erik på födelsedagsmorgonen begav vi oss till French Kitchen i Roppongi Hills för en fenomenalt god brunch. I löööve brunch. Med var Jonas (bilden nedan), Ann och Sandra, Cilla, samt Ahmed som tjusigt nog stod för fiolerna.

Efter brunchen strosade jag i Naka-Megro och Shibuya med delar av gänget, för att avsluta kvällen med nyanlända Miriam och Olav på Gonpachi i Shibuya - wiii!

Miriam, Olav & Ahmed

2010-04-25T18:47:00.003+09:00

Jag och Erik har ju haft besök av Mirian, Olav och Ahmed också! Bilderna är ifrån första kvällen i Shibuya (som sammanföll med min födelsedag - hurra!).

Hälsningar till VHS

2010-04-25T18:24:00.000+09:00

Kolla hon är här nu! Tjohoo!

Hyllning till söndagsinstruktören

2010-04-25T17:31:00.005+09:00

Det var så länge sedan jag var på mitt aqua fighter-söndagspass att jag nästan hunnit glömma bort hur glad jag blir av det. De senaste veckorna (månaderna?) har jag varit ute och slarvat kvällen innan, eller firat födelsedagar, eller brunchat eller gjort något annat som också är kul som söndagspassen fått ge vika för. Men inte idag. Dessutom är vädret helt fab (äntligen) och med DJ Zinc i lurarna (japp, suger fortfarande på den karamellen) var jag liksom tvungen att springa till gymet för benen kunde inte vara stilla.

Idag bjöd söndagsinstuktören (helt omöjligt att höra hans namn, som han alltid säger snabbt och sluddrigt samtidigt som han bugar) på härlig house och rolig koreografi till. I looove him. Han skulle kunna vara spännig och grabbig men är mest bara peppig och g l a d. När han är extra glad sjunger han på låtsasengelska till musiken och jag bara smälter och vill stoppa ner honom i väskan och ta hem och packa upp de dagar då livet känns lite mer, grått.

På söndagarna slipper jag dessutom småprata med killen som alltid snackar sönder mig i bubbelpoolen, samt tanternas kommentarer om min kropp likväl som deras händer PÅ min kropp. Eller nästan iaf, för precis innan jag skulle gå fick jag mig en klatsch i rumpan av samma tant som en gång tog mig på b r ö s t e n när hon sa att de hade blivit små.

Japan nerknuffad till plats 101

2010-04-23T13:39:00.001+09:00

Japans placering (75) på fjolårets Global Gender Gap Index blev nyligen reviderad till plats 101 på grund av påtryckningar från the Working Women's Network.

Jag blir glad för det bästa (enda) sättet för aktivist-rörelser i Japan att påverka landets beslutsfattare är om frågan först blir uppmärksammad utomlands. Läs mer på Ms.Blog och Daily Yomiuri Online.

Födelsedagsfirande nr 2

2010-04-18T13:50:00.020+09:00

När jag fyllde 25 fick jag en otroligt fin turkos marsipantårta med Lilla My på av min kompis Gudrun. Vet ni hur svårt det är att färga marsipan? Typ omöjligt. Och Gudrun hade t.o.m gjort olika färger till hår och ansikte och spritsat konturer med choklad.

Så jag tänker att jag ändå måste ha gjort något gott i mitt liv när en annan kompis, Satoko, bakade den här fantastiskt fina Rilakkuma-kakan till mig på min födelsedag i år. Två tårtor på en livstid, kan inte vara en slump. Jag svär, jag fick anstränga mig för att inte börja böla när hon kom bärandes på kakan och jag förstod att hon hade gjort den. Till mig!

Så fint.

Finbesök hade vi också fått samma kväll av Eriks gamla kompis Ahmed som inte tvekade att hugga in på nonstop-öronen.

Åh, mycket fin och r o l i g kväll! Lilla Ko-Rilakkuma (vars öra har hamnat lite på sniskan av kvällens festligheter) fick följa med hem för att bli uppäten till födelsedagsfrukost dagen efter.

My Chanel handbag

2010-04-18T13:41:00.002+09:00

Oooo, undrar om jag platsar bland damerna med Chanel-väskor nu?

Rewind

2010-04-18T13:00:00.004+09:00

Är trött men kan inte sova. Kanske för att jag fortfarande är helt glad så det spritter i hela kroppen efter nattens dansande till DJ Zinc.

素直になれなくて (Hard to say I love you)

2010-04-16T13:30:00.009+09:00

Efter ett roligt konditionspass på gymet igår skyndade jag mig hem för att ha TV-kväll med Satoko och kolla in premiären på Megus nya TV-serie, "Hard to say I love you". Supermysigt.

Lite svårt att hänga med, men tack vare Satokos förklaringar fattade jag ändå hyfsat mycket. Hittade plotten på AsianMediawiki.com för det är ju tydligen en stor satsning men idel kända och populära skådisar och berömd regissör.

"Sunao ni Narenakute" revolves around 5 young people who meet in Shibuya, Tokyo through popular microblogging site Twitter.

"Nakaji" (Eita) works as a photographer and follows in the foot steps of his father who also worked as a photographer.

"Haru" (Juri Ueno) is a temporary teacher at a private high school. She is insecure because of her temporary status. Tukiko Mizuno is also in a one-sided love with Nakaji.

"Peach" (Megumi Seki) keeps having an affair with her boss.

"Doctor" (Yeong Woong Jae Jung) is stressed over his bad business dealings.

"Rinda" (Tetsuji Tamayama) works in the glamorous publishing field. He is concerned with his impotence.

Så som jag uppfattade det:

"Nakaji". "Tvingas" plåta lättklädda tjejer för att försörja sig. Är konstnär i själen. En av huvudkaraktärerna och snyggingen i serien (Satokos favorit). Inleder en relation med "Haru", och verkar samtitigt ha en äldre mystisk flickvän...

"Haru". Svår att få grepp om. Fumlig och fånig men har potential. En av huvudkaraktärerna. Inleder en relation med "Nakaji". Är hon intresserad?

"Peach". (Megu) Va!? Har hon en affär med sin chef? Fattade jag inte. Kanske kommer det i senare avsnitt. Igår hade hon sex på första daten (go Peach!) och spännande fortsättning följer på huruvida hon nu är gravid... Tack och lov för det, för sex på första daten, usch, så förkastligt, måste ju straffa sig på något vis.

Peach har även en mörkare sida. Ärr på handleden...

"Doctor". Lyckades aldrig fatta vad han jobbade med. Nåt med doktorer/maskiner/försäljning? Hemsk chef. Påminner om min. Han är ju också doktor. Hemligt kär i "Haru". Ansvarsfull. Har en lillasyrra som snattar, eh, pluggböcker.

I verkligheten är han en populär koreansk pop-sångare. Mycket söt tycker jag. Förutom den hemska frippan.

"Rinda". "Glamorous publishing field"? Jasså. Inte ens Satoko lyckades lista ut vad han jobbade med. "Concerned with his impotence". Haha. Gick inte fram. Roligt att ha en sådan rollkaraktär. Jag tyckte mer att hans problem var den sexuellt trakasserande chefen. Men det kanske bara är jag... Verkar inte lida så värst mycket av sin impotens eftersom det var han som ev. gjorde Peach med barn...

Fortsättning följer...

Födelsedagsfirande nr 1

2010-04-09T15:53:00.004+09:00

Jag har ju fyllt år! Och blivit så fint firad må ni tro. Firande nr 1 skedde på jobbet då Yosshi, Maki, Tamura-san och Hanna överraskade med sång och fantastisk fin jordgubbstårta. Yosshi valde den efter att ha tänkt på mitt "smiling face". Hon tyckte att vi passade bra ihop, jag och tårtan.

På bilden nedan ser ni Maki längst upp, Hanna till vänster, Tamura-san och Yosshi. Det är vi (förutom Hanna) som jobbar i personal-teamet. Snart ska Maki sluta och jag vet inte vad vi ska ta oss till utan henne. Hon är fantastisk på alla sätt och vis och mina roligaste stunder på jobbet är när hon är trött och extra flamsig. Själv blir jag sur och grinig när jag är trött men fina Maki blir bara glad och flamsig. Flams, flams. Aaaa, vad det kommer göra ont i hjärtat när hon försvinner.

Jag har förresten skaffat mig en iphone som jag hyser mycket starka känslor inför, enbart av positiv karaktär. Till exempel har jag laddat ner en Hello Kitty-applikation som kan "Hello- Kittyfiera" bilder. Genialiskt.

Vårpromenad

2010-04-09T15:10:00.003+09:00

Idag får jag blogga lite kort som belöning för att jag har varit duktig och skrivit koncentrerat under ett par timmar. Heja mig! Bilderna är ifrån gårdagens belöning - en promenad under körsbärsträden längs floden i Kawasaki (alldeles utanför mitt hus). Åhh, vad de doftade ljuvligt.

Releasefest David's Angels

2010-03-30T22:30:00.003+09:00

Om ni befinner er i Stockholm i morgon så bara måste ni gå på releasefest på Fasching! Det är min ytterst begåvade syster, Sofie Norling, som släpper en skiva med ett helt ny grupp, David's Angels. Helt värdelöst att jag missar ytterligare ett av syrrans skivsläpp - tredje i raden under ett år (- det ni! ingen torka på den kreativa fronten här inte).

Lyssna här:

Quiet Nights Orchestra

Nuaia

David's Angels

David's Angels består av:
Sofie Norling - Sång
Maggi Olin - Rhodes
David Carlsson - Elbas
Michala Østergaard-Nielsen - Trummor/Slagverk

RELEASE PÅ FASCHING 31 MARS KL. 20:00
Råa trummor, feta sound och popiga melodier utlovas!

Entré: 120/ Stud. 60 SEK

En stark och vacker debut från David's Angels. 8 st personliga kompositioner av sångerskan Sofie Norling och pianisten Maggi Olin. En musik som innehåller konstraster mellan hårt och mjukt, från änglalik till brutal.

”Kontrasten speglar en inre nödvändighet, som om musiken måste intensifieras, rentav brutaliseras, för att dess skörhet och skönhet skall kunna skapas på nytt, i nya former. Sofie Norling sjunger med koncentrerade intensitet och mycket vacker frasering. Det är som om varje ord bildar sitt eget universum” Magnus Eriksson – Lira

Texterna på skivan handlar om kärlek, sorg och att släppa taget. Titelspåret ”Substar” och ”Stay for a while” handlar om hur sorg och kärlek binds samman när någon nära går bort.

Missa inte!

Nu blommar det

2010-03-22T22:59:00.006+09:00

Det är nationell helgdag idag vilket är mycket skönt för vi har i princip städat hela helgen och roligare kan man ju ha det. Gick på ett både smärsamt och skönt yoga-pass imorse och åkte in en snabbis till Yokohama och Osanbashi (piren) på eftermiddagen. Hade tur och hamnade mitt i en blomsterutställning.

Observera kaninöronen som sticker upp bland blommorna i bilden nedan.

Dom är här!

2010-03-22T22:50:00.002+09:00

Körsbärsblommorna har kommit! Den sorten som ser ut som små rosa molntussar. Det är lite tidigt så jag trodde först att det var sena plommonblommor men det ska tydligen vara körsbär (enligt de boende i huset). Whihoo! Då kanske de andra blommar lagom till min födelsedag! Ooo, vilken fin födelsedag den kommer att bli!

Tempelkatt

2010-03-22T22:32:00.003+09:00

Det blev ingen fotografering i helgen för Misas fotograf hoppade av i sista stund. Trist. Hoppas hon kan fixa en ny.

Istället för bilder på mig i underkläder får ni se den söta tempelkatten som jag hälsade på förra helgen.

DJ Satoko & DJ Yuki

2010-03-14T23:03:00.002+09:00

Wow! På de tre år som vi har hängt där har aldrig någonsin varit så mycket drag på Attick som under Satoko och Yukis DJ-premiär ikväll! Fantastiskt roligt!

White Day till ära var det "Wife Day" på Attick ikväll. Och japp, ni läste rätt. När Satoko berättade att hon skulle spela trodde jag in i det längsta att hon sa "White Day" tills jag fick se flyern där alla DJ:s stod presenterade som någons fru. Den som inte är gift göre sig icke besvär. Kul hade dock vi alla; gifta som singlar (som man räknas till om man är ogift i Japan, vare sig man har en partner eller inte).

Miyuki

President Hiro-C

Yo-chan

Yuta

Erik och Moomin

Satoko och Yuki in action!

Hej då från Yo-chan, Akira och Satoko

Mimosaträdet i blom!

2010-03-14T22:02:00.005+09:00

Det var så otroligt härligt vårväder när jag gick hem från träningen att jag bestämde att vi skulle gå till templet och dricka kaffe ur min nya Hello Kitty-termos jag vann på White Day-lotteriet.

Givetvis hann solen försvinna och det var inte alls särskilt varmt men mimosaträdet blommade och jag hade min nya vårjacka och propsade på solglasögon i vilket fall.

White Day

2010-03-14T21:18:00.008+09:00

Man tar ju verkligen varenda chans till att kränga grejer i det här landet. Sucker för presenter som jag är klagar jag inte utan både uppmuntrar och stödjer varenda existerande kommersiella högtid flera gånger om. Idag är det White Day och jag fick den här fina presenter av Erik som jag har gått och sneglat på läääänge, lääänge; Hello Kitty-sjögräschips i fina burkar! De var smarriga, passar bra till öl. Bäst hade det givetvis varit om de kom i formen av en Hello Kitty men icke. Lite konstigt. Det finns ju nämligen Hello Kitty-formade sjögräs som man kan lägg i t.ex soppa eller på riset.

Testade croissanter med sesam-"nutella" till frukost. Det var gott, på ett ovant vis. Fantastiskt snygg svart färg som inte riktigt kommer fram på bilden.

Nedan kan ni se lite av White Day-hysterin. Travar med chokladaskar överallt i varuhusen.

Givetvis finns det alldeles speciella Hello Kitty-presenter.

Bilden nedan har inget med White Day att göra. Den är till Ina - bara en massa prylar till bilen! Hello Kitty-rattmuff, Hello Kitty-mugghållare, speciella väskor man kan hänga på sätet, mobilhållare som man sätter fast på bilbältet m.m.

Vårfika hos Misa

2010-03-14T11:15:00.007+09:00

Första riktiga vårdagen! Fikade utomhus i Misas stora och härliga trädgård med apelsinträd i Kamakura - vår, Misa, kaffe och jordgubbsbakelse - wii!

Det var löjligt länge sedan vi sågs, kanske midsommarafton 2008? Varför blir det så? Det är ju så konstigt. Men! redan nästa lördag ska jag hem till Misa igen för att, eh, agera modell till hennes första mönsterkollektion. Misa jobbar nämligen med att konstruera mönster och är nu som sagt klar med sin första kollektion som är jättefin.

Det ska bli spännande, kul och läskigt att leka modell för en dag och känner mig såklart smickrad över denna ära. Jag har även börjat nojja för hur det ska gå/bli/se ut med särskilt två av plaggen... ett par boxershorts i silke, samt en skimpy liten shortsdress (även den i silke). Alltså kom igen. Jag är ju liksom varken 20 år, eller en nätt liten japanska, vilket också är poängen med att hon vill ha mig, men det är ju lätt att tycka att andras valkar och celluliter är helt ok - en helt annan grej när det är ens egna...

Får väl se om jag visar er resultaten :-). Ska bli både en katalog och hemsida av det hela...

Jag i Misas fina kök med tydliga Skandinaviska influenser från när Misa pluggade textildesign i Helsingfors.

Lästips: "Tokyo Food"

2010-02-09T22:00:00.000+09:00

Om du läser den här bloggen och inte tillhör kategorin släkting/kompis/kompistillenkompis är chansen rätt så stor att du har ett betydande Japanintresse. Förmodligen gillar du även japansk mat och kanske tycker lite synd om dig själv för att befinner dig lååångt bort ifrån Tokyo och det fantastiska japanska köket. Well, have faith, för här kommer ett lästips jag vet du kommer tacka mig för, nämligen Tokyo Food (Text Petter Bjerke, Foto Gustav Karlsson Frost, Form Markus Karlsson Frost).

En bok man kan sluka med hull och hår, bläddra förstrött i för att titta på de fina bilderna och formspråket, direkt bläddra fram till avsnitten om favoritmaten (i mitt fall är soba, nabe och shojin ryori), ja tom finna inspiration och restips inför den stundande Japan-resan likväl som recept på maträtter.

Texterna är välskrivna, intresseväckande och persoliga. Det märks att boken är gjord av personer som verkligen älskar mat och jag har redan hittat tips på platser jag vill besöka, bla ett yuzuryokan. Fatta, ett ryokan (värdshus) där alla rätter serveras med yuzu, min absoluta favoritcitrusfrukt och där man även kan bada yuzu-onsen!

Skidåkning i Hakuba

2010-02-06T15:54:00.045+09:00

Ovan är vi samlade allihopa vid skidbacken i Hakuba (i Happoone), bakre raden från vänster: Michiel, Soma-san, Kimura-san, Kanamori-san, Mutsuki, jag, sen Hanna från vänster igen, Vitaliy, Erik, Hasegawa-san och Nils.

En mycket fin och rolig skidresa var det. Upp i ottan (04:40) för att ta Shinkansen (snabbtåg) från Tokyo station till Nagano (tog ca 2 timmar). Därifrån buss i ytterligare en timme innan vi kom fram till Happoone.

Stålande solsken första dagen, nästan lite för varmt om man får säga så, och mycket vackert. Hade höga förväntningar på snön som jag hört skulle vara så f a n t a s t i s k i Hakuba men på grund av värmen var det isigt som tusan i backen och inte alls speciellt rolig snö.

Skidåkningen första dagen var ingen höjdare för min del för backarna var alldeles för svåra och jag blev rädd och kunde liksom aldrig släppa känslan. Isigt som sagt, och till isig puckelpist säger jag definitivt nej tack.

Andra dagen åkte jag enbart i lätta backar och då gick det alldeles utmärkt och var enormt härligt. Ingen sol så snön var bättre.

Carsten och Nils

Nils fick uppleva snö för första gången och vi trodde alla att han skulle tycka att det var toppen men usch och fy så blött och kallt och konstigt. Svårt att åka pulka också.

Onsen däremot var en höjdare. Man kunde riktigt se hur han njöt och jag fick tillfälle att klappa på naken Nils-rumpa. Hoho.

Onsen efter skidåkning är oslagbart. Lindrar trötta muskler och gör att man sover skönt på den hårda golvmadrassen hela natten.

Ursäkta, men vilken jäkla stil jag har. Jag ser ju ut som Stig-Helmer.

Kimura-san och Nils

Jag är glad och trött efter en dags skidåkning samt en megastor öl. Nedan spelar vi "baba nuki".

Erik vann en omgång och blev så här nöjd. Jag vann den andra omgången men hanterade vinsten med lite mer, eh, grace.

Vår hjälte och mästerarrangör Kimura-san nedan.

Mutsuki-chan

Lunch och öl innan onsen och hemfärd.

PS. De flesta bilderna är mina, men några har de andra tagit, t.ex alla fina bilder på Nils.

Onsen

2010-02-06T11:52:00.005+09:00

Så här kan en fredagskväll se ut, om man har tur. Bad i flera timmar på fusk-onsen i Yokohama, saltskrubb i ångbastu så att huden fortfarande känns persikolen, god mat och roligt sällskap. Hanna känner ni sen tidigare, men Mutsuki är ny. Vi träffades på skidresan förra helgen.

Setsubun

2010-02-04T12:09:00.016+09:00

Idag är den första vårdagen i Japan enligt den gamla månkalendern. Dagen innan en ny årstid börjar kallas för setsubun och då gör man bäst i att ägna sig åt traditionsenlig mamemaki (bönkastning) för att skydda sig (rena sig) mot onska och välkomna lyckan in i sitt hem (samma princip som Valborgsfirande i Sverige).

Jag och Erik körde setsubun-light igår och kastade ut några sojabönor på balkongen samtidigt som vi mässade "Oni wa soto!" (ungefär "Djävul/demoner försvinn!"). Vi välkomnade även lyckan in i vårt hem genom att kasta in några bönor i lägenheten när vi sa "Fuku wa uchi!" ("Lycka kom in!").

Resterande bönor mumsade jag glatt i mig.

I den lite mer avancerade varianten (särskilt om man bor i Kansai-området) käkar man en lång sushi-rulle vänd mot det väderstreck som anses vara det mest lyckosamma. I år är det den sydvästra riktningen som gäller berättade Yosshi för mig. Och i skolan/dagis brukar barnen tillverka djävulsmasker och kasta bönor (eller godis) på den som har turen att få leka djävul.

På bilderna nedan ser ni austronauten Kibo Noguchi kasta choklad i rymden. Bilderna är ifrån Asahi Shimbun och hela artikeln finns här (enbart på japanska men det går bra att köra texten i ett översättningsprogram).

Lästips!

2010-01-28T17:53:00.002+09:00

Läs superintressant och välskriven artikel "Judges fill the gaps in Japan's family law", The Japan Times.

Heja Charlie Simpson!

2010-01-28T14:46:00.004+09:00

Heja Charlie Simpson 7 år som har samlat in £172, 279 till Haiti!

"I want to do a sponsored bike ride for Haiti because there was a big earthquake and loads of people have lost their lives."

Läs mer på Charlies hemsida: http://www.justgiving.com/CharlieSimpson-HAITI

eller på UN News Center:

http://www.un.org/apps/news/story.asp?NewsID=33594&Cr=haiti&Cr1=.

Jobbdagboken 18-20 januari

2010-01-23T11:17:00.013+09:00

Måndag 18 januari

"Gå upp-gå till jobbet-jobba-jobba-äta lunch
samma sak händer imorgon
jobba-åka trick-hem å sätta sig å glo
det är inget liv
det är slaveri

Gå upp-gå till jobbet-jobba-jobba-äta lunch
samma sak händer imorgon
jobba-åka trick-hem å sätta sig å glo
det är inget liv
det är slaveri"

Ebba Grön

Dessutom är kaffemaskinen trasig - aaaaaaaaaaaaaa!

Tisdag 19 januari

Jag glömde för ett ögonblick att jag befann mig i Japan... Såklart är kaffemaskinen fixad till dagen efter. Säkert blev den fixad redan igår på typ sådär fem minuter. Den är rolig vår kaffemaskin för man kan se när den gör kaffet och så spelar den Coffee rumba när man väntar, bara en sån sak.

Onsdag 19 januari

Tre timmar långt personalmöte idag. Tänk om vi istället kunde ha korta möten v a r j e vecka istället för maratonmöten var tredje. Anyhow. Jag vill berätta för er men jag kan inte riktigt än. Men fy fan säger jag bara.

ps. Jag har försökt och försökt att ladda upp en video på kaffeautomaten men det gåår inte av någon anledning.

Post!

2010-01-23T10:46:00.003+09:00

Hihi. Kolla vad som låg i brevlådan - en rabattkupong till neko-cafe! Kanske dags för ett besök igen...

Hur blev det så här?

2010-01-21T21:28:00.004+09:00

Reatider är visst rätta tider att införskaffa baskläder enligt modebloggarna och joo, visst behövs det även i min garderob.

Gjorde ett försök i lördags och kom hem med:

- ett stycke midjekort och tajt kofta, grön med rosa leopardprickar. Från 90-talets början skulle jag tro

- svart topp med guldblixtar som ser ut som fåglar på långt avstånd

samt

- ett stycke rosa tröja med GRISAR o c h rosetter på. Den är helt galen och inte särskilt snygg, däremot fantastiskt rolig. Jag har redan använt den och alla tyckte att den var väldigt kawaii och att det var högst normalt att jag bar en rosa griströja på jobbet.

Jobbdagboken 11-14 januari 2010

2010-01-15T23:59:00.003+09:00

Måndag
Idag är det nationell helgdag och vi är lediga. Jag skulle ha varit och haft roligt med Erik i Tokyo men jag är sjuuuuuk. Jättesjuk. Stackars mig.

Tisdag
Sjuk

Onsdag
Tydligen ar det kutym att samla in pengar till begravningen när någon närastående till en kollega har gått bort. Ganska fint. Men dyrt. Mellan 3500-5000 yen per person sa Yosshi - fast det kan ju inte stämma? Måste ha fattat fel.

Ah – om man GÅR på begravning har man med sig 3500-5000 yen i ett litet kuvert. Men vi som endast är kollegor ger 1000-2000 yen. Jag gav 1000. Det tror jag de flesta andra gjorde också.

Blir lite sur för jag fick inte ens ett kort när pappa gick bort. Och det beror endast på min anställningsform. Som deltidsarbetare räknas man inte på samma sätt som heltidarbetarna. Det är så märkligt.

Jag tycker nog att de kunde ha kostat på sig ett litet kort till mig ändå.

Jaha, nu blev jag sur och funderar på att strunta i att jobba in min sjukdag imorgon. Inte för att någon tvingar mig att jobba in min sjukdag, utan för att jag har sa vansinningt mycket att göra. Men nu kanske jag struntar i det helt enkelt. Mohahahhahaoooaoaaaaaa! The wrath of My.

Em
Nu har jag tagit ett moget beslut om att jobba imorgon. Kan också vara ett mycket omoget beslut om jag bara gör det för att slippa undan att jobba på texterna till hemsidan… fast jag tror inte det (?). Jag måste jobba undan 1000 saker just nu. Och så de där satans tidrapporterna som ligger och pockar på uppmärksamhet i skåpet.

Haft treminutersmöte med min chef. Gick bra men blir sjukt irriterad pa att hon ska prata illa om en viss person. Man behöver inte älska alla man jobbar med men det är så oprofessionellt av henne. Hon är helt utarbetad stackarn. Kämpar med att inte börja gråta när jag frågar henne hur det går med allt.

Hahahaha. Det ordnas en jobb-retreat i helgen (typ konferens) och det är iaf en fördel med min anställningsform – jag behöver inte följa med. Hoho. Såg precis att man får betala SJÄLV för kaffet och “fikat”. 1500 yen. Hahahahaha. Blir till att trycka i sin en jädra massa kex för att få valuta för pengarna. Hahaha. Tänk om det hade varit på min förra arbetsplats i Sverige. Folk hade ju blivit så förbannade att de hade vägrat att åka. Hahaha.

– Ah. Det ingår alkohol i de där 1500 yenen. Alkohol tycker jag man ska betala själv om man jobbar för skattepengar.

Jag frågade mina kollegor lite försiktigt om de tyckte något särskilt om att betala för snacksen. De flesta tyckte att det låg i linje med andra knasigheter på jobbet och förklarade för mig att det bara var för att det är statligt. Jobbar man på företag betalar företaget, också för alkoholen.

Torsdag
Känns förvånansvärt OK att jobba idag fast jag är så trött och gäspar så stort att de andra skrattar åt mig. Maki är också jättetrött och det är roligt för hon blir så flamsig då. Idag flamsar vi rejält då chefen inte är vid skrivbordet. Flamsflams.

Jag hinner jobba undan det viktigaste och funderar på om jag kanske ska ta mig till gymet ändå. Jag kan ju strunta i tråkiga stryketräningen och springa lite på löpandet... Hm... Men Maki förbjuder mig med sträng mammaröst. Säger att jag kan bli sjuk igen och att en promenad är ”enough”. Raring.

Girlish Culture

2010-01-12T17:00:00.015+09:00

Var på finaste utsällningen i Yokohama i lördags, Girlish Culture, en hel utställning tillägnad min fluffiga favoritkatt Hello Kitty!

Ojojoj, så många fina grejer det fanns.

Har du kramat din nallekompis idag?

Hej telefonen - come to mama!

Hårblås

Suuuuuuck

Hej dockskåpsmöblerna som jag inte visste att jag hade velat ha när jag var liten

Det kryllade även av uppklädda Hello Kittysar i glasmontrar vilket såg lite läskigt ut. Det är olika butiker/designers som hade fått designa en ny look för Hello Kitty. Mina två favoriter nedan är från Emily Temple och Shirley Temple.

Om du har ca en miljon SEK över kan du alltid köpa den juvelbeströdda godbiten nedan.

Såklart är det ingen äkta Hello Kitty-utsällning utan möjligheter till shopping. Jag var duktig och köpte endast en lott.

Utställningens alldels egna Hello Kitty.

New York-Hello Kitty

Hej då kompisen som inte fick följa med hem - saknar du mig?

Helgen som gick

2010-01-12T15:37:00.011+09:00

Tänk vad konstigt det är hur helgerna kan gå så snabbt och jobbdagarna så låååångsamt. I fredags firade jag och Erik Marie-Louises födelsedag med coz play-karaoke tillsammans med både gamla och nya bekantskaper. Roligt och kanske fick vi tom en ny kompis som börjar på A.

Jag skulle gärna vilja bjuda på fina bilder från karaoken (t.ex. på Erik i pokemondräkt) men eftersom det kanske inte uppskattas av alla så blir det bara en bild på mig när jag sjunger Culture Club.

Samma kväll slog vår favvo-bar Ajito upp portarna igen - jippi! och jag käkade wasabi nori för första gången. Meget gott och starkt som bara den.

I lördags hann jag med att springa en sväng och testa min nya pulsklocka som jag fick i julklapp av Erik innan vi åkte hem till Hanna, Carsten och Nils för fika. Nedan läser jag sagor för Nils. Efteråt åkte jag och Erik på Hello Kitty-utställning i Yokohama vilket får bli ett alldeles eget inlägg för jag tog massor av fina bilder.

I söndags blev det ett pass aqua fighter och misslyckad rea-shopping och sen blev jag sjuuuuuk. Tänk kräkscenen i Exocisten-sjuk. Inte roligt. Skulle ha haft en skön dag med Erik inne i Tokyo igår för vi var lediga (nationell helgdag) men istället hade jag feber och sov hela dagen. Värdo. Idag är jag feberfri (hurra!) men hemma från jobbet för att bli helt frisk.

Jobbdagboken 4-6 januari 2010

2010-01-07T14:43:00.008+09:00

4 januari 2010
Första dagen på jobbet. Haft förvånansvärt lite “börja jobba-ångest” och hade tom glömt bort att jag hade apamycket att göra idag. Möttes av rara farbröderna i vaktkuren som önskade Gott Nytt År. Kul att träffa kollegor och höra vad de har haft för sig under ledigheten. Fick ett fantastiskt fint välkomnande av Yosshi.

Satt ett fint nyårskort fran min chef på tangentbordet med en bild på hennes gråtfärdiga son i tigerdräkt. Bilden blev liksom ännu gulligare av att han var ledsen.

OK stämning på jobbet. Min chef verkar stressad som vanligt men tar några sekunder för att säga hej och fråga om min familj. Jag har typ glömt bort allt. Får höra att ytterligare några forskare ska “sluta”, dvs. fått sparken (ej förnyat kontrakt, alla forskare och de flesta anställda har ettårskontrakt). Jag fick mail från en av dem under julledigheten och fy farao vad dåligt behandlad hen har blivit. Hens kontrakt kommer ej att förnyas pga att hen inte längre klarar av att arbeta i det minst sagt krävande arbetstempot vilket betyder flera timmars övertid varje dag (inklusive under helger. Hen har inte haft en längre ledighet under hela 2009, och med längre i detta fall menar jag mer än 2-3 dagar i följd). Till slut kollapsade hen och blev ordinerad av läkare att gå ner i arbetstid, vilket funkade bra. Men nu har hen fatt reda pa att hens kontrakt alltså inte kommer att bli förnyat i april.

Går igenom Haken*-anställdas tidrapporter och suckar över att de flesta skriver upp då de går tidigt men inte övertiden. Gaaaah. Ett ständigt återkommande problem tycker jag men knappast någon i ledningen och därför görs ingenting åt det. Tidigare gick jag till varje Haken-anställd för att “informera” om att de ska ta betalt för den tid de arbetar vilket inte direkt ledde någon vart. Nu gör jag det då och då. Ibland blir jag helt upprörd och förbannand på personalen och tycker att man fasen får skylla sig själv om man inte tar betalt. Fast oftast sympatiserar jag ändå med dem och blir arg på den här jäkla skitorganisationen istället som systematiskt utnyttjar arbetskraft. Tyvärr inget unikt för oss då hela Japan är uppbyggd på gratis arbetskraft. Idag orkar jag inte bry mig och säger ingenting.

*Haken är ett rekryteringsföretag

5 januari
Kom i tid till jobbet idag igen. Har tänkt att det ska bli en vana år 2010 att både komma och gå i tid. Lyckades med det sistnämnda igår för jag blev uppdaterad om de senaste galenskaperna under min semester.

Vårt sista personalmöte innan jag drog var, tja, hemskt. Min chef* har varit otroligt stressad den senaste tiden och har sorgligt nog blivit nästintill hjärntvättad av storchefen*. Hon stod emot bra i början men nu verkar hon leva helt i hans galna universum. Under “mötet” i december satt hon mest och ondgjorde sig över en kollega som blivit sjukskriven (en annan person än den jag skrev om igår) och tyckte kollegan var “svag” och dålig på att hantera stress, samt redogjorde for kollegans högst privata familjehistoria med “sinnessjukdom” i familjen. Chefen var ocksa upprörd generellt över att folk tog så mycket semester, särskilt över en person som har lite högre ställning och skulle vara borta i tre dagar (eller liknande). Där satt jag och skulle dagen efter åka till Sverige över jul och vara borta i MASSOR av dagar! Ja, eller, inte för att jag har någon semester att ta ut, men ändå.

Pga min anställningsform har jag 10 semesterdagar/sjukdagar per år. Då farsan blev sjuk och jag var hemma i Sverige under en månad 2008 jobbade jag inte tillräckligt många dagar för att bli berättigad semester under 2008. Inte heller under 2009 eftersom jag tog tjänstledigt under sommaren i stället för den semester jag inte hade. Moment 22. Resultatet är att jag inte har haft någon betald semester på tre år och inte kommer att få det heller så länge jag jobbar här. Det är ju lite stördo. Min anställningsform saknar dessutom helt förmåner som pension och sjukförsäkring - gissa om det ar flest män eller kvinnor som arbetar under liknade anställningsformer som jag...

En kollega berättade att hon någon dag efter personalmötet fått i uppgift att sammanställa alla anställdas använda semesterdagar under 2009 samt anledningarna till semestern. Kollegan påpekade försiktigt att man vanligvis inte brukar nämna en anledning när man ansöker om semester men chefen ville inte riktigt lyssna på det örat. Kollegan uppmanades också att inte avslöja för någon, inte ens for oss andra i personalteamet, att hon skulle göra detta. Big brother, någon? Idioter.

*min chef är mellanchef (dock inte ”mellanchefen” som jag skrivit om tidigare)
*storchefen är den högsta chefen, bossarnas boss

6 januari
Favoritfarbrorn i vaktkuren ramlade nästan ur luckan när han ivrigt lutade sig fram och vinkade till mig och ropade ”Mi-chan! Mi-chan! Happy New Year!”. Jag förstod att han ville höra mig prata japanska (vi hade nämligen redan klarat av denna procedur i måndags) så jag bugade lätt och svarade ”Akemashite ometedo gosaimasu kotoshimo yoroshiku onegaishimasu!”. Hans kollega skrattade varmt, hjärtligt och innerligt, mest åt farbrorn i vaktkuren än åt mig skulle jag tro. Mysig start på arbetsdagen. Jag blir alltid på gott humör av farbröderna som hälsar mig (och alla andra) godmorgon vid grindarna varje morgon.

Lugnt på jobbet idag och en enastående tydlig sikt över Fuji-sans snökädda topp (bilden överst). Jag är trötttrött men får ändå en del gjort. Sista timmarna borde jag egentligen ha tagit tag i tidrapporterna och nya galenskaper men jag klarar inte ännu av att säga till folk att de inte kan ta kompledigt eftersom de inte har ansökt om kompledighet i vårt datoriserade tidsrapporteringssystem (i vilket det ännu inte finns någon funktion för att ansöka om kompledighet) så jag sopar det under mattan tills nästa vecka.

Den centrala personalenheten för hela institutet anser att folk arbetar för långa dagar och tar för lite semester vid vårt center och att detta är något som inte är bra och borde göras något åt. Helt sant. Problemet är att ledningen (framförallt storchefen) vid mitt center inte tycker att det är ett problem att människor arbetar tills de stupar, eftersom ledningen själva nästan är bosatta på jobbet. Den centrala personalenheten anser att folk ska ta kompledigt när de arbetar helger. Storchefen anser snarare att arbete under helgerna är nödvändigt och ska uppmuntras. Därför skapas hela tiden nonsensregler för att det ”ska se bra ut” inför den centrala personalenheten och ju längre tiden går desto snurrigare blir reglerna och helt omöjliga att följa eftersom de endast är skapade för att dölja problemen istället för att göra något åt dem.

Jag vill inte säga till mina kollegor att de inte kan ta kompedigt när de är i sin fulla lagliga rätt att göra det.

Jobbdagbok

2010-01-07T14:37:00.007+09:00

Jag har bestämt att börja föra regelbunda anteckningar om mitt jobb. Under åren har jag tagit anteckningar då och då, när något särskilt inträffat och jag har behövt skriva av mig för att jag blivit arg. När ilskan lagt sig har jag dock sällan orkat skriva klart eller renskriva texten då det är mycket som behövs förklaras för att det överhuvudtaget ska bli intressant att läsa för oinvigda läsare. Tänker därför att om jag istället skriver regelbundet kommer det bli lättare för er att hänga med. Fråga gärna om det är något som ni inte förstår eller undrar över. Jag kan tänka mig att det kan komma många frågor om min arbetsplats är representativ för Japan och för min arbetssektor eller om det råkar vara just min arbetsplats som är lite, eh, speciell. Svaret är inte helt enkelt som ni förstår, så fråga på om jag är otydlig.

En annan anledning till att jag inte lagt upp texterna på bloggen är av etiska och moraliska skäl – jag menar... hur etiskt är det att skriva ”illa” om arbetsplatsen man jobbar vid... men f**k that säger jag, för hur etiskt är det att inte betala för arbetskraft, att mörka trakasserier eller säga upp folk på grund av hälsoskäl som orsakats av arbetsrelaterad stress?

För att jag ska lyckas med projektet kommer texterna jag lägger upp oftast vara oredigerade som de dagboksanteckningar de är. Men, nog med ursäkter. Nu kör vi.

Apropå sibiriska vintervindar

2010-01-06T21:44:00.003+09:00

Jag är lite taskig nu. Men. Läste om sibiriska vintervindar imorse och möttes av denna syn på vägen till jobbet 08:10...

Eeeum, edamame i sesamolja

2010-01-04T21:41:00.004+09:00

Träffade Sachiko på bussen från jobbet och bestämde oss för att äta middag tillsammans. Mysigt. Ovan är en bild på stekta edamame (soyabönor) i sesamolja och sesamfrön. Supergott och bör vara enkelt att laga själv.

Nedan chijimi, koreanska pannkakor - muuums! Dessa var dessutom fyllda med ost - eeeum.

Till efterrätt blev det fruktpizza. Konstigt och gott.

Måndagsfin

2010-01-04T21:33:00.002+09:00

Shimada-san är alltid så fin på jobbet. Idag sötsnygg rosa blommig klänning och guldpumps. Fab.

Bildbevis

2010-01-03T17:08:00.021+09:00

Jag har börjat springa.

Jag tar det igen - j a g har börjat s p r i n g a. Det är helt galet men jag kan längta efter att ge mig ut en stund och jogga. Jag som i alla år verkligen avskytt att springa och inte kunde tänka mig någon tråkigare träningsform gör det nu alltså regelbundet cirka två gånger i veckan.

Och nu kommer nästa skräll. Eftersom jag redan tränar flera pass i veckan som jag inte vill byta ut och jag dessutom vill ha ett liv utöver arbete och träning så stiger jag upp strax innan klockan SEX på morgonen för att hinna med att springa. Det är ju så vansinnigt att jag inte riktigt kan förstå det själv och är tvungen att messa syrran eller Ullis och berätta efteråt för att göra det lite mer verkligt.

Allt började med Phil Hewsons Funky House London Style-podcasts och promenader. Musiken var så bra att jag plötsligt tänkte ”hmm det känns som om jag vill springa” – och så gjorde jag det! Och det var inte alls långtråkigt utan riktigt härligt! Vilken kick det var att upptäcka det. Kände av mitt knä i början men jag tror att det mest var på grund av att jag var rädd för att det skulle paja igen. Tjohoo!

Jag har också bestämt att löpningen ska bara få vara. Inga krav på att prestera bättre, springa snabbare eller längre. Bara glädjen av att röra på mig, att mitt knä håller och att min kropp orkar.

Jag passade på att springa så ofta jag hann i Sverige över julen. Det är sådan enorm skillnad på luftkvalité att jag blir ledsen när jag tänker på det. Jag bor ju bredvid ett industriområde i Kawasaki (och vid tungt trafikerade vägar) så jag undrar hur nyttigt det egenligen är att springa utomhus här, men vad göra. Löpband är alldeles för tråkigt. Och bortsett från den dåliga luften har jag tur att jag ens har någonstans att springa så nära mitt hus då det alldeles över (och längs med) floden ligger ett sportfält. Ska fota nästa gång.

Att då springa i ett snöklätt Stockholmslandskap var helt enormt härligt. Jag trodde att det skulle vara kallt men det var absolut inga problem. Bara friskt och fint. Alla bilderna är tagna en morgon någonstans mellan Lilla Essingen och Norr Mälarstrand.

De absoluta höjdpunkterna gällande löpningen i Sverige var:

När jag sprang tillsammans med syrran för första gången. Det var sen eftermiddag, 3 grader kallt och Stockholm var så vackert med all snö och julbelysning som speglades i Mälaren, och så syrran på det.
När jag sprang i Kungsgården i Hälsningland i minst 11 minusgrader, snålblåst och snö som gjorde riktigt ont i ansiktet och jag hade glömt min jacka i Stockholm vilket jag struntade i och det var kallt, kallt men allting bara stämde och andning och löpsteg var ett och det var bara jag, några hästar och snön.

Här är det. Bildbeviset.

Nytt år

2010-01-02T08:28:00.035+09:00

Nytt år, nya tag. Inte alltid roligt. 2009 var inget vidare personligt, många roliga stunder, men på det stora hela, inget vidare. Och jobbmässigt var det segt som bara den – ekonomisk kris och personlig sorg, inte den bästa av alla kombinationer.

Och nu är det alltså Nytt År och inför det ska man vara full av tillförsikt och förväntan har jag hört, men jag bara orkar inte. Orkar inte ta tag i allt som jag måste göra. Vill bara göra r o l i g a grejer, sånt som gör mig glad NU och inte sånt jag måste harva mig igenom för att eventuellt, eventuellt kunna göra det jag vill om tre? fem? tio? år. Och vad är det egentligen som jag vill göra? Buhu, fuck nya tag.

När varken dusch, kaffe, tårar eller snäll pojkvän hjälper brukar en promenad för det mesta muntra upp mig. Passade på att tillsammans med flera tusen andra besöka Kawasaki daishi som är ett av Japans mest välbesökta tempel under nyårshelgen och lämpligt nog ligger på behagligt promenadavstånd från vår lägenhet. Egentligen ska man pallra sig dit redan innan tolvslaget för att be för lycka och välgång för det kommande året men nu är jag ju inte troende så jag slipper.

Liksom julen i Sverige är det en väldans kommers runt firandet och vägen till templet kantades av massvis med matstånd som sålde stekta bläckfiskbollar (takoyaki), japansk omelett med kål och bläckfisk (okonomiyaki), stekta sobanudlar (yakisoba), chokladbananer och min favorit kasutela, en slags mini pannkaksbollar som smakar sockerkaka. Erik hittade även kebab så han var glad.

Det var verkligen hur mycket folk som helst (enligt Wikipedia hade templet 2.76 miljoner besökare nyårshelgen 2006) och vi fick köa en stund för att komma in till tempelområdet. Om ni tittat noga på bilden nedan kan ni se en av ingångarna till templet alldeles ovanför huvudet på tigern (2010 är tigerns år enligt den kinesiska zodiak-kalendern därav hans klädsel. Tilläggas bör att endast en person av alla besökare bar tigerdräkt).

Precis när jag trodde att vi var framme vid ingången så visade det sig att det var fel ingång och jag började ångra att vi ställt oss i kön men det var liksom inte så mycket att göra något åt. Bara snällt fortsätta köa.

Vi börjar närma oss...

Behold - the temple!

Då varken jag eller Erik hade någon lust att köa ytterligare en halvtimme för att nå fram till själva templet nöjde vi oss med att vika av från folkmassan så fort tillfälle bjöds och strosade istället omkring inne på tempelområdet.

Daruma-dockor

Klart ungarna ska ha leksaksvapen...

Kryddförsäljare

Fiskdamm

Rökelsekärl. Egentligen till för att rena sig med hjälp av rökelsen men fungerar lika bra för att värma frusna händer.

Glöggglöggglöggglögg

2009-12-01T22:11:00.026+09:00

Vi hade, om jag får lov att säga det själv - och det får jag ju! - ett mycket lyckat glöggpartaj i lördags. Ca 30 personer kom och drack hemmagjord glögg o käkade pepparkakor, dajm, skumtomar och eh, dillchips. Mycket traditionella tillbehör.

Jag vill bara tillägga att festens sötaste deltagare Nils också hade det trevligt förutom då han blev pinad av värdinnan.

Vårt egna recept kommer här:

The recipe is based on one bottle of red wine.

1.5 dl sugar
2 dl water
5 cinnamon sticks
15 cloves
15 cardamon kernels
the peel from one orange

Heat the above (except the wine) until boiling and then let it simmer (under a lid) for 15minutes. Strain off, and mix with one bottle of red wine. Heat, but do not boil (the alcohol will evaporate if it boils). When hot, add one dl of brandy.

Serve with raisins and scalded, peeled almonds.

PS. You can use cheap wine and brandy for this, since all the sugar and spices will remove any subtleties anyway.

På bilden nedan ser ni Simon och Simon.

Jessica o Michiel

Moomin, Hiro-C, Tomoko, Erik, Mirelle

Satoko

Marina med sin fab lemon tarte som hon snällt nog hade bakat

Tamura-san

Från vänster: Yoshi, Juli, Yosshi och Rim

Jag är suddig med Rim är fin

Rim igen, JJ, Tomoe

Erik o Moomin

Jag o Fumi

Marina, Yoshi, Simon, Simon

Michiel, Hashimoto-san, Sylvia o Noro-san

Simon o Yoshi igen

Marina o Juli

Heroin

2009-12-01T21:12:00.008+09:00

På mindre än två veckor har jag och Erik sett 20 avsnitt av Sons of Anarchy. Som två tonåringar till sent på nätterna ibland och kommit sent till jobbet dagen efter. Jag är seriöst hooked. Livet känns helt enkelt lite bättre med SOA i det och jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till efter sista avsnittet på säsong imorgon. Det kommer att bli tomt. Ett hål i mitt hjärta.

En av mina favoriter i serien är Gemma Teller, matriarken, som spelas av Katey Sagal a.k.a Peggy Bundy från Våra värsta år. Såå hård. Såå snygg.

Och huvudrollen, Jax, spelas av ingen mindre än "skitungen" Nathan från Queer as Folk. Fast det kom vi inte på förrän efter det senaste avsnittet. Charlie Hunnman som han heter är lika fantastisk i denna roll som i QAF - se! Se!

Alu-hara

2009-11-30T23:34:00.017+09:00

Lite snabbt, för jag har forfarande inte helt släppt tanken på jogging imorgon bitti fast klockan snart är midnatt och jag har druckit både öl och nihonshu ("sake"). Jag skyller på Akira och "alu-hara". Betyder "alkohol harassment", alltså att pressa någon att dricka (tämligen bekant fenomen för en svensk) väldigt roligt. Lärde mig det ikväll.

Var med Satoko och åt yaki-soba för första gången (innehåller oftast kött) i Kanda där Moomin jobbar. Supergott! Verkligen. Rara Moomin lagade flera olika vegorätter till mig och jag ville aldrig sluta äta.

Finaste Moomin

Erik och Satoko

Megu och Akira kom lite senare och överraskade. Vi har inte setts på evigheter sedan Ajito (favvobaren i Kawasaki som Akira äger) stängde.

Toppentoppenmåndag! Tänka sig.

Brandövning på jobbet

2009-11-26T11:43:00.012+09:00

Det var brandövning på jobbet igår. Alltid lika välkommet med ett avbrott i eftermiddagsrutinerna. På bilden ovan aktar jag mig för nedfallande saker vid en jordbävning.

Nedan ser ni Hasegawa-san med flagga (som man ska följa vid brand).

Jag och favvo-Yosshi nedan (som jag bakade bullar med).

Maki-chan (till vänster), Miyajima-san och Tamura-san nedan.

Maki, Yosshi och Tamura är mina närmsta kollegor. Det är vi fyra som utgör personalgruppen. Och ja, alla är lika snälla som de ser ut att vara,

Hachiko

2009-11-23T11:41:00.004+09:00

I lördags blev Hachiko-statyn upplyst av svartklädda personer med lyktbollar på rumporna. Hihi.

All we need is bröd

2009-11-23T10:54:00.011+09:00

Efter 156 veckor av att äggröra till frukost (under helgerna) började jag känna att det skulle sitta fint med lite förändring. Fick tips av Hanna på ett tyskt bageri i Ookayama (Bäckerei Schomaker) som även levererar nybakt bröd direkt till dörren så i helgen har jag dansat omkring med limpor i köket och sjungit "All we need is bröd".

Vi testade "Bio-Roggenbrot" (längst bak i bild) "Mehrkornbrot" och "Sonnenblume". Alla goda. "Flerkornsbrödet" smakade mest men de två andra hade bättre konsistens. Gemensamt för alla tre bröden dock var att mjölet var för finmalet men lätt det bästa brödet jag käkat i Japan.

Superlätt att beställa på internet eftersom att hemsidan är på tyska http://www.schomaker.jp/. Dyrt såklart men inte så att man ramlar av stolen. Jag beställde 4 limpor (de är väldigt små, ett bröd är som en halv limpa) och det gick på 2800 yen inklusive frakt 600 yen.

Gaaaah så gott att kunna äta riktiga mackor!

Vill ha!

2009-11-20T15:15:00.003+09:00

Det finns en underhållande blogg som heter Hello Kitty Hell som skrivs av en kille som är gift och samboende med en Hello Kitty-fanatiker. Själv kräks han på Hello Kitty medan hon inte bryr sig ett dugg utan istället hänsynslöst dekorerar hemmet med en Hello Kitty-gran gjord av rosa fjädrar.

Hehe.

Om luvtröjan ovan säger jag bara - vill haaaaaaaaaaaaaaaaa!

Rebecca Horn på Museum of Contemporary Art Tokyo

2009-11-15T20:22:00.001+09:00

Tänk vad fantastiskt det är att när jag känner "näe, nu vill jag hitta på något, få lite nya impulser och intryck istället för att sitta hemma och mögla i soffan" så är det bara att googla lite och tada! Kanske en utställning på Museum of Contemporary Art kanske.

Just nu visar de två stora utställningar: Rebecca Horns "Rebellion in Silence. Dialogue between Raven and Whale" (?) och "Luxury in fashion Reconsidered". Jag visste att jag skulle gilla den sistnämda så jag valde att se Rebecca Horns bara för att kunna bli överraskad. Och överraskad blev jag. Utställningen var störande och läskig, ångestångestångest som förvandlades till något annat om man bara stannade upp och vågade vara (precis som verklig ångest). Jag kunde ingeting om konstären innan och förstod ibland verkligen nada av installationerna men det gjorde ingenting för jag njöt och lät mig skrämmas och kände mig i allra högsta grad delaktig ändå.

Men efteråt satt det extra fint med tequila och chimichangas på Juncadelic.

Jag å min mössa

2009-11-15T19:29:00.000+09:00

Det har varit kallt, regnigt och blåsigt ett tag (idag dock sol och 17 grader varmt!) så jag har använt min mössa. Inte något märkvärdigt, varken mössan (25 spänn på Rinkeby Torg för 4 år sen) eller det faktum att jag använt den; men reaktionerna ser ni, reaktionerna.

Först kommenterade tanten i kassan på matvaruaffären mössan och sa att den var fin och att jag var såå söt i den och diskuterade detta med sin kollega medan jag betalade. Jag log förstås artigt och tackade blygsamt för komplimangen.

När jag kom in på gymet så utbrast personalen i ett spontant skratt när de såg mig. På riktigt. Jag ljuger inte. Fem tjejer fnissar så att de nästan kissar på sig och försöker att inte stirra men kan liksom inte låta bli och så fnissar de lite till - lite hysteriskt, ni vet, som man gör när man inte får. Jag låtsas som att jag inte fattar något, tar mitt gymkort och går.

Sen, 2 minuter senare kommenterar nästa tant min mössa. "Miii-chan vilken söööööt mössa!" Hahahihihiho.

Eh? Jag fattar verkligen inte grejen. Varför är det så roligt att jag har mössa? Är mössan särskilt söt eller anskrämligt ful, eller vad? Var och varannan person har ju dessutom mössa/hatt/basker/keps i Japan - oavsett om det är 30 grader varmt eller lite kyligare så jag förstår inte varför det ska bli sådan uppståndelse. Någon som kan förklara? Onegaitashimasu.

Hello Kitty-onsenstrumpor

2009-11-15T18:43:00.003+09:00

Det är måndag. Det har varit en ganska trist helg. Jag är trött och behöver mer kaffe trots att jag nyss drack och vill INTE vara på jobbet. Men så - en leende favoritkollega med en present - till mig! Ett par Hello Kitty-strumpor med tecknet för onsen på. Va!? Vilken humörhöjare.

I Seinfelds fotspår

2009-11-07T11:46:00.004+09:00

Jag älskar att kolla på TV. Lätt en av mina favoritsysselsättningar. För tillfället ser jag bl.a på (observera endast ett litet urval och långt ifrån alla program jag ser – helt sant) Modern Family, Cougar Town, Community, 30 Rock, The Office, Svenska Idol, Friday Night Lights, Californication (kan bli lite drygt ibland med att han ska vara en sån jäääkla häradsbetäckare men nu är Kathleen Turner med och hon är så himla bra och cool) Americas next top model, The good wife, Project Runway, Mad men, Curb your enthusiasm (fast jag måste ta paus och gå ifrån ibland för Larry David är så fruktansvärt jobbig). Som ni märker har jag en förkärlek till lättsam amerikansk komedi(/drama). Och bäst genom tiderna i alla kategorier är Seinfeld. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sett det och jag verkar aldrig tröttna.

Det är med andra ord inte särskilt konstigt att flera av mina NY-referenser kommer från just Seinfeld – framför allt mat. Jag hade en lång lista på allt jag ville äta, bl.a egg white omelette (som Jerry alltid äter för att akta kolestrolen), peach muffin (som Elaine beställer från ”Top of the muffin” vars affärsidé är att sälja enbart toppen på varje muffin vilket var Elaines idé från början) och framförallt chocholate babka (från ett av mina favoritavsnitt då de ska på fest och George har på sig sin fluffiga Goretex-jacka och är sur för att de måste köpa både vin och bullar som gå-bort-present och krossar massor av vinflaskor med sin jacka så allting blir jättedyrt. Dessutom är chocholate babkan slut så de måste nöja sig med kanel-babka och Jerry äter en dålig black and white cookie och kräks för typ andra gången i sitt liv och hela avsnittet slutar med att alla är jättesura och jättesena och bara överlämnar vinet och kakan till värden för att sen åka hem), samt givetvis att bara gå och äta på en ”äkta” diner.

Första dagen började vi stort genom att gå och käka på fantastiska Katz deli som bara låg ett stenkast från vårt hotell på Lower east. Vi är båda sjukt jetlaggade och trötta och allting är så himla overkligt och jag vet seriöst inte hur jag ska beställa mat – och framförallt inte VAD jag ska äta. Jag bestämde mig för potatisplättar med cremé fraiche och äppelmos. Mycket gott. Som måltidsdryck valde jag givetvis Snapple.

Erik som ju (erhm tyvärr) är en älskare av kött beställde en helt grotesk macka som ingen vettig människa i världen kan sätta i sig på en gång (överlag är portionerna verkligen helt vulgära i NY, inga små delikata japanska storlekar där inte). Kändes mycket mäktigt att sitta på en ganska så sunkig (men ändå mysig på något vis) deli i NY – lite som på film, t.ex är den berömda orgasm-scenen i ”When Harry met Sally” inspelad där. Fast jag tror att de hade städat innan de spelade in scenen...

En dag när det regnade och jag var på dåligt humör av någon anledning gick vi på bio och såg en fantastiskt långtråkig film som Erik tyckte var jättebra och jag bara tyckte var ett enda stort slöseri med min tid, då inte bara min korta tid i NY utan min tid på jorden. Det var bröderna Cohens senaste ”A serious man” som du kan se om du skarpt gillar deras filmer eller om du känner för att ha riktigt, riktigt tråkigt. Hur som helt, jag fick iaf köpa Junior Mints! (från avsnittet då Kramer och Jerry får vara med under en operation och Kramer råkar tappa ner en Junior Mint i patientens öppna sår). De var goda, smakade som After Eight.

En annan dag råkade vi passera Papaya King som figurerar i avsnittet ”The Movie” då Kramer ska köa för att skaffa biobiljetter till alla men blir supersugen på en varmkorv från Papaya King, lämnar sin plats och efter sju sorger och åtta bedrövelser och in- och utvecklingar hit och dit missar alla filmen – utom Kramer förstås.

Sist men inte minst och nog bäst av alla Seinfeld-referenser (förutom staden själv) var att se stand up comedy med Susie Essman på Carolines. Carolines är en gammal comedy club på Broadway där bla just Jerry Seinfeld uppträtt innan han blev känd. Och Susie Essman är min favorit i Curb your enthusiasm (hon är mest arg och svär hela tiden) som ju är skriven av Larry David som skrev Seinfeld tillsammans med Jerry (och spelades av George i serien)- puh!

Jag ska ärligt erkänna att jag var lite skeptisk till konceptet stand up (har gått på några framträdanden i Sverige som hm, inte varit så jätteroliga) och det var för övrigt samma dag som det regnade och jag var sur och vi hade precis sett den tråkiga filmen och det blev inte bättre av att alla i publiken såg ut att vara över 50 år. Men! Det var jättebra och jätteroligt! Både jag och Erik skrattade nästan hela tiden. Roligast var när Essman interagerade med publiken – hon var otroligt rapp och slängd i käften och betydligt roligare i verkligheten än i serien. Hurra! Kvällen slutade på topp och vi gick och la oss utan att käka middag mätta på burgare, cupcakes, popcorn och Junior Mints – och kärlek förstås.

Happy Halloween!

2009-11-01T10:11:00.010+09:00

Igår var det Halloween-firande i Kawasaki -parad med tävling för bäst kostym, uppträdanden, Rocky Horror Picture Show etc. Min favorit i paraden var den läskiga djävulen på bilden ovan. So scary.

Rilakkuma

En annan favorit på bilden nedan: "Kiki" (flickan med stora rosetten) och Jiji (katten på axeln)från Miyazaki-filmen "Kicki's delivery service".

Dragonball

Trött mumie

Kicki igen

Things that make us tick

2009-10-31T10:50:00.003+09:00

Se så glada vi är. Som små barn på julafton. Erik med sina minihamburgare från pop burger och jag med mina fantastiska cupcakes från Billy's Bakery. Båda ligger i Chelsea och är väl värda ett besök, iaf Billy's. Läste också precis på pops hemsida att Sarah Jessica Parker var där och käkade förra veckan. Tänk. Så nära.

New York, New York!

2009-10-30T14:34:00.052+09:00

Jag hade svårt höga förväntningar på New York efter alla filmer, TV-serier och musik, men det var verkligen allt jag kunde önska mig och mer därtill. Som på film faktiskt, fast mysigare.

Jag har promenerat och njutit av höstlöven i Central Park. Strosat bland hipsters och The Strokes-wannabies på Lower East Side, spejat efter Sex and the City-tjejer på Upper East (men såg bara typ 2), käkat på Katz Deli, promenerat över åtminstone en bro till Brooklyn, fascinerats och förfasats av kulturkrocken Tokyo-NY-Sverige, dansat in morgonen till Dimitri from Paris i penthouset på vårt hotell med fab utsikt över stan, köpt en fantastisk fin ”Octopus scarf” på Zero + Maria Cornejo och nästan krockat med Peter Jöback (?) utanför affären, träffat Amel på första gången på 4 år och pussat på hennes 6 månaders bäbis Aya, ätit cupcakes, muffins, blueberry pancakes, italienskt, mexikanskt, druckit alkohol innan lunchtid för första gången i mitt liv, och sett Frihetsgudinnan, Brooklyn Bridge och magnifika Manhattan ovanifrån från en helikopter. Tror ni att jag ville åka hem? Nä, just det.

Bäst av allt var blandningen av alla sorters olika människor på ett och samma ställe. Blev helt frälst. Det är en sådan mix av människor att det inte verkar ha någon betydelse varifrån man kommer och vilken samhällsklass man en gång tillhört eller tillhör - eller, så klart spelar det roll, det gör det alltid, men av alla ställen i hela världen känns det som om det spelar minst roll här. Etnicitet och klasstillhörighet är liksom inget som definerar (cementerar) dig, om du inte vill. Min svenska accent verkar inte vara någon give away (utan snarare att jag storögt betraktar allting, går långsamt och är lite för trevlig) då de flesta pratar med någon slags accent. Istället frågar mig folk om jag bor i New York, här är alltid den första frågan varifrån jag kommer. Det var såå skönt att åka tunnelbana utan att folk tog någon notis om mig (fast de kollade in mina tå-skor) och det var väldigt skönt och roligt att gå omkring och känna sig som en del av staden.

Jag var otroligt nyfiken på hur New York som storstad skulle likna eller skilja sig från Tokyo, om jag skulle bli imponerad överhuvud taget eller bara tycka att NY var som en liten fjärt i jämförelse. NY beskrivs ju hela tiden som så stort, som världens huvudstad och har under lång tid haft sånt stort inflytande på, tja, det mesta. Och visst blev jag imponerad. Och visst vill jag bo där.

Storleksmässigt är faktiskt NY en fjärt jämfört med Tokyo och lika så till invånarantal. Det var liksom aldrig trångt någon gång. Skönt. Och där Tokyo är en enda stor cool eklektisk arkitektorisk röra är New York vackert enhetligt med sina, om än slitna, tegelhus och byggnader i art déco-stil.

Andra grejer jag tänkte på var folks klädsel och hår. NY beskrivs ofta som modehuvudstaden nr 1 men vad gäller gatumodet så var det – hello! snoozefest, jämfört med Tokyo. Stilrent ska det vara, och mycket svart. Skägg på killar var det som gällde och långt ”naturligt” mörkt hår på tjejer (tänk Kate Moss med mörkt hår). Fascinerande. Men å andra sidan var vi bara utanför Manhattan en dag, i Brooklyn. Förmodligen ser det annourlunda ut i t.ex. Bronx, eller Queens (?)

Kulturkrocken Tokyo/NY var fascinerande, intressant och till en början lite läskig. På grund av tidsskillnaden landade vi samma morgon vi flög så jetlaggen gjorde att allting kändes extra overkligt och konstigt. Jag tycker inte att jag är särskilt lättskrämd men första gången på tunnelbanan var, hm, lite scary. Det var smutsigt och slitet och högljutt en hel del människor som var, eh, lite eljest. Och jag kände att jag hade noll koll på sociala koder; om människor var snälla eller om jag skulle behöva akta mig - för jidder, för att få min väska snodd, för svininfluensan (folk har ju inga munskydd!) – you name it. Knäppast var nog när vi åkte upp i Rockefeller Center och jag inte riktigt visste var jag skulle gå eller vad jag skulle göra – för det var ju ingen som visade mig vägen eller talade om för mig!! Herreminje, Japan, vad gör du med mig? När jag skulle köpa biljetter var jag också tvungen att påkalla personalens uppmärksamhet, annars hade jag nog stått kvar där ännu – jag ba – hello!? Vojne. Alltså den galet bra servicen som jag tyckte var lite väl överdriven samt jobbig när jag kom hit, är alltså nu något som jag förväntar mig – utan att reflektera över det! Hjälp. Jag är en snobb.

Sen är det sant, allt det som folk säger om otrevliga NY-bor. Jag förstår inte. Jag är ju ändå svensk så jag är ju van vid att bli otrevligt bemött av ICA-personalen men det var rent ut sagt obegripligt hur otrevliga folk kunde vara. Nej, så klart inte alla. Men väääldigt många. Faktiskt var det personalen på flygplatsen när vi skulle åka tillbaka som gjorde att jag tyckte att det ändå skulle bli lite skönt och komma hem och när vi landade och passerade flygplanspersonalen på vägen ut som alla log, bugade lätt och tackade för våra tjänster, var det bara – AHHHHH, Japan. Trevliga människor. Fab.

Bilderna ligger huller om buller och är tagna i Lower East, East Village, Nolita, Soho och Meatpacking district.

Greetings from NY

2009-10-21T23:58:00.000+09:00

Start spreading the news...

2009-10-21T06:45:00.003+09:00

... We're leaving today!!

NY here I coooooome! Tjohooo!

Sayonara Jeppe!

2009-10-12T15:59:00.028+09:00

En rolig grej med att bo här är alla nya människor som man lär känna. Baksidan är dock att många bara är här en kort stund. Som Jesper till exempel. Dumma Jesper som nu flyttar "hem" till Sverige. Förhoppningsvis kommer han snart tillbaka (- LOVA!).

Igår hade vi avskeds-BBQ i Noborito med fantastiskt fint höstväder - supertrevligt och skönt häng och verkligen helt perfekt uppstyrd BBQ.

Det var tält, riktig grill, is, pilgrimsmusslor, mozarellasallad, räkor, vin (givetvis både rött och vitt) öl, te, läsk, hur många olika sorters kött som helst för dem som nu tycker sådant är gott, aubergine, shitake, potatis och andra rotfrukter, olika sorters dressing, olika sorters soya, smör, citron, ja till och med vatten för att skölja frukten till efterrätt. Ni förstår ju att den "svenska" varianten med "vi ses och alla tar med sig en varsin engångsgrill, lite korv, öl och på sin höjd en filt" liksom bleknar i jämförelse. Sen är det så imponerande hur alla (läs japaner) är så sjukt samspelta och hur jäkla smidigt och snabbt det går - vips så är musslorna färdiggrillade innan jag har ens hunnit fundera ut vad jag kan göra för att hjälpa till. Och ofta så känns det som om det bästa jag kan göra för att hjälpa till är att inte göra något alls. Jag menar, bland det första jag gjorde var att spilla på presenningen så den blev helt blöt. Och när jag var med och reste tältet kunde jag inte banka i tältpinnarna ordentligt av någon anledning så att det blåste ner lite senare... Oops.

Jeppe

Elvira

Leo och Erik

Rin och Alisa

Yoshi, Simon och Johan

Mästerarrangörerna Anna och Sachio

Jenny, jag och Johan

Simon och Yoshi

RazzleBerry-helg

2009-10-12T15:13:00.010+09:00

Bra och rolig helg och idag är det lyxigt nog dessutom nationell helgdag. Sov hela tio timmar i natt och ändå känns det som om jag nog skulle kunna gå och lägga mig och sova några timmar till. Istället ska jag gå på promenad i det fina höstvädret. Snart. Först ska jag bara...sitta i soffan lite till. Jag är så himla trött. Lite ont i halsen har jag allt om jag känner extra mycket. Vilket jag gör hela tiden efter mailet om att svininfluensan nådde jobbet i fredags. Gulp! Inte svininfluensan - buhuu!

Hur som helst, i lördags testade vi en tofurestaurang som jag verkligen kan rekommendera. Gott och inte särskilt dyrt och toppen för alla vegetarianer. Heter Tofu's Dining Lounge och ligger i Shibuya (Shibuya Deli Tower 6F, 2-23-1 Dougenzaka) och har menyer på engelska.

Jag och Erik var där med favvo-Hiro som vi träffar alldeles för sällan trots att vi när vi ses alltid har supertrevligt och vi alltid säger att vi snart måste ses igen. Räknade ut att det var minst ett år sedan vi sågs sist - skandal!

För efterrätt slank vi in på nyöppnade RazzleBerry som jag passerat typ 1000 gånger i Shinjuku men aldrig riktigt fattat var det varit förrän jag läste om det på Marias blogg Tokyototal.

Fantastiskt kitschig inreding som man bara inte kan annat än att bli glad av och hyfsat goda yoghurtglassar med fräsch topping i form av färska bär. Mycket smart koncept. Kolla in hemsidan här. Varning för högst enerverande sång som direkt sätter sig på hjärnan. Gick på repeat när vi var där. Förmodligen någon slags mycket avancerad hjärntvätt.

Gochisou sama!

2009-10-10T14:40:00.007+09:00

Det är bara att inse. Jag kommer aldrig att vinna. Aldrig. När det gäller konsten att ge varandra omtänksamma presenter ligger jag såå e f t e r.

Minns ni t.ex när jag fick typ 1000 små Hello Kitty-mobilsmycken som Sano-san på jobbet hade samlat ihop till mig (kolla in här)?

Jag funderade och funderade på vad jag skulle kunna ge tillbaka och blev jäkligt nöjd när jag kom på att jag skulle baka svenska småkakor hemma på landet i somras. Sagt och gjort. Hon blev såklart väldigt glad och bad om receptet. Hehe, I rule, tänkte jag.

Men. Så kontrade hon häromveckan med att baka mina kakor som HELLO KITTY-figurer... som dessutom låg i den finaste lilla HEMMASYDDA påsen som man kan tänka sig. Jag dog nästan av cute overload vid ansynen.

Så. Nu förstår ni. Jag kommer a l d r i g att vinna. Hur ska jag toppa det här?

Godaste soban

2009-10-10T12:37:00.000+09:00

Vi har varit och ätit soba på fantastiskt mysiga Kanda Matsuya 神田まつや med vår mat- och restaurang-senpai Sachiko. Det var ett tag sedan nu så det var fortfarande perfekt varmt väder för svalkande nudlar. I löööve soba, vilket är tur för det är det enda någorlunda vegetariska som jag kan äta på jobbet.

Soba är nudlar gjorda på bovete, vilket mot för vad man kan tro är en ört, inte vete och är därför bra mycket mer hälsosamma än vanliga vetenudlar. Innehåller en massa järn och en hel del protein bland annat.

De nudlar jag äter på jobbet är mer, hm, skolmatsbespisningsnudlar så att äta nudlar på en fin soba-restaurang där de även tillverkar nudlarna är verkligen något helt annat.

På bilden nedan häller Erik upp lite nihonshu i en söt kopp (förresten har jag sett små rosa Hello Kitty-nihonshu-koppar med tillhörande rosa flaska på "min" Hello Kitty-affär, suck).

Jag drack te (samtidigt som jag stal av Eriks alkohol, hehe) och åt något som jag aldrig testat förut men som var så gott att jag trodde jag skulle smälla av, nämligen den bruna smeten i fiskskålen nedan. Det är en slags miso-pasta med små krispiga korn av rostad soba och den söta smaken var supergod tillsammans med alkoholen - MUMS!

Nedan en slags varm soba-bulle som man äter tillsammans med wasabi, rättika, soya och lök. Mycket gott och väldigt mastigt.

Och nu till själva huvudnumret - Zaru soba (kall soba med sjögräs) - så himla gott! Även den ska doppas i soya, lök, wasabi och rättika. Wasabin är såklart färskriven vilket ger en mildare smak, eller snarare, den smakar mer och starkt men minus stick i ögonen och näsan (efteråt blev jag helt inspirerad och köpte hem en färsk wasabi som nu ligger och möglar i kylen).

När soban är uppäten häller man i lite av kokvattnet i skålen med soya och dricker. Blir som en god buljong och det är gott med något varmt efter den kalla soban.

Fantastiskt gott och en supertrevlig kväll som vi avslutade med pannkakor och färspressad mango- och passionsfruktsjuice på Manso - wiii!

Risplantering i Ojiya

2009-09-23T20:51:00.092+09:00

Jag tror att anledningen till att jag inte bloggat om vår risplantering tidigare är att det var en sådan fantastisk upplevelse, en av de bästa under min tid i Japan. Hur få ned alla känslor och uppleveleser i text och bild? Det går ju inte.

Men ikväll åker vi tillbaka till Ojiya och till hela familjen Kimura; pappa Shigeho, mamma Machiko, farfar Yoichiro, lillebror Takehiko, katten Hime och vår jobbkompis Yasumasa, för att skörda riset vi planterade i början av juni, så det är hög tid för mig att dela med mig av den fina resan vi gjorde i början av sommaren.

Jag var som vanligt lite nervös och spänd inför resan och för att tillbringa en hel helg tillsammans med flera människor jag aldrig träffat tidigare - hur skulle det gå med språket, var skulle vi sova, hur skulle det gå med vego-maten för mig, tänk om vi måste stiga upp klockan 05:00, och framförallt, tänk om det är supersvårt att plantera ris och jag på något vis s a b o t e r a r hela deras skörd. Vojne.

Vi kom fram mitt i natten på fredagskvällen efter en ganska lång men trevlig bilresa med en av Yasumasas kompisar Tokunaga-san, som förresten forskar om ris och var sjukt peppad på hela risplanterar-grejen. Erik och jag fick sova i vardagsrummet på futoner framför en enorm platt-TV och massagestol som jag skulle komma att använda mig av inte bara en gång under helgen -topp!

Vi fick sova ända till klockan 8:00 och sedan sätta oss vid ett framdukat bord med den största frukosten jag någonsin hade skådat. Glöm hotellbuffé. Det här var något annat. Vanligtvis är jag inte så förtjust i japansk frukost med ris, misosoppa, fisk etc men det var innan jag hade tagit del av mamma Machikos suveräna matlagningskonst. Massor av vegetariska rätter hade hon gjort till mig också. Rart.

Tja, sen slappade vi en stund innan vi åkte ut till risfälten. Pappa Shigeho och farfar Yoichiro hade förstås redan varit uppe flera timmar och förberett. Bilden ovan är tagen utanför huset alldeles innan vi ska ge oss iväg.

På bilden nedan ser ni bonde-Erik och inte fullt så bonniga Tokunaga-san vid ett av risfälten.

Tokugnaga-san bär ut risplantor till fältet. De ska sedan stoppas i risplanterar-maskinen som pappa Shigeho kör. Jag fick erbjudande om att testa att köra men jag avstod, att plantera för hand kändes som ett tillräckligt stort äventyr.

På bilden nedan visar Erik upp risplantor. De han håller upp är alldeles för många för att plantera på en gång, ungefär 5 risplantor är lagom att plantera tillsammans, dvs, fem gröna strån med ett-två riskorn på varje planta.

Det mesta av planteringen sker med maskin, tack och lov, men maskinen klarar inte av hörnen så det är vår uppgift att plantera hörnen och eventuella andra luckor i fältet.

Yasumasa till vänster och lillebror Takahiko till höger

På bilden nedan ser ni hur pappa Shigeho har börjat plantera med maskinen. Fyra rader åt gången kan den plantera och jag tror inte att det skulle bli så fina rader om jag körde.

Så här glad var pappa Shigeho hela tiden. Det smittade av sig kan jag säga. Hela familjen var så himla mysig och trevlig och jag kände mig hemma från första stund. Alla var så avspända och avslappnade och det var ingen hets eller stress. När vi jobbade så gjorde vi det ordentligt, men vi tog massor av pauser, och hade roligt tillsammans under tiden vi jobbade.

Jag tänkte mig att det skulle bli lite mer, hm, "slavarbete" typ, men trots en värkande rygg var hela helgen otroligt avslappnande och välgörande för både kropp och själ.

Bonde-My

Jag bär risplantor (bilden nedan). Det var svårt att lära sig att gå i leran. Den är ganska djup, räcker till strax under knät och fastnar man behöver man hjälp för att lyckas ta sig upp (om man är nybörjare vill säga). Fantastiskt nog lyckades både jag och Erik att klara oss från att att ramla. Tur och skönt.

Närbild på risplanterarmaskinen nedan

Tokunaga-san

Yasumasa

Tuffaste farfar Yoichiro på moppen. Hur gammal som helst och piggast av oss alla. Först uppe på morgonen och siste person att lämna fälten på kvällen.

Mamma Machiko vid ett framdukat supersmarrigt lunchbord. Efter lunchen var det förresten siesta i en timme och medan de andra sov passade jag på att utnyttja massagestolen. Gaaah, vad skönt det var.

Erik får instruktioner av farfar nedan. Som han inte fattar ett jota av. Men han håller god min, det gör han.

Erik jobbar

Och jobbar

Jag jobbar också. Blev faktiskt riktigt bra på att plantera till slut. Det ska bli spännande/läskigt att se om riset i "våra hörn" har växt lika bra som det andra riset.

En bild från "Lilla huset på prärien"

Middagsdags efter ett gott dagsverke och fantastiskt onsen som var som balsam för min värkande rygg. Vi hade en supertrevlig kväll. Middagen var hur god som helst och efteråt drack vi nihonshu (alltså sake) i vardagsrumet, skrattade och kollade på en ABBA-DVD tillsammans. Kändes mycket fint och lite lätt surrealistiskt på samma gång.

Alla utom lillebror är samlade på avskedsbilden nedan - tjohoo! det ska bli så roligt att åka tillbaka!

Sjunde himlen

2009-09-23T13:50:00.000+09:00

Jag säger bara Joël Robuchon, Joël Robuchoooon. Djup suck. Jag visste inte att man kunde bli så här... lycklig... av mat. Men så har jag ju aldrig tidigare ätit middag på en trestjärnig restaurang heller. Det är bara att bocka och buga för att jag har turen att ha en sån toppensvärfar som bjöd ut oss i måndagskväll.

Det finns liksom ingen chans att jag skulle kunna göra maten rättvisa genom att beskriva den så jag låter bli men om jag trodde på himmelriket så skulle jag önska att det var som en dessertvagn på Joël Robuchon.

Bästa drinkarna i Tokyo

2009-09-23T11:13:00.003+09:00

Strunta i att jag ser helt galen ut på bilden - det är drinken ni ska fokusera på. Den är helt fullproppad med färsk koriander, ingefära, ljus rom och hmm, nåt mer som jag glömt. Eeeum. Gillar ni drinkar får ni inte missa Beacon i Shibuya när ni är här. Lätt fräschast och godast i Tokyo. Supergod mat har de också. Var där i söndags och hade en utomordentligt trevlig kväll med Erik och pappa Peter.