Sonano kankei nei!

Tänk att det skulle ta nio månader innan jag fick lära mig ”fula” ord! Jag tycker det bevisar hur artiga japaner är. Jag har tjatat flera gånger på min kompis Mayumi, som är en väldigt frispråkig ung dam, och hon har lärt mig några utttryck som jag igår fick lära mig inte alls var så märkvärdiga. Bla höll jag i början bli galen av att folk stirrade så mycket på mig i tunnelbanan och helt ohyfsat inte tittade bort när jag stirrade tillbaka (män givetvis) så jag ville då lära mig ”va fan glor du på!?” Det som var roligt med det var att när jag berättade det för en kille på reggaebaren sa han typ ”nej, nej, då tror dom att du vill bråka. Säg i stället –hej hej- och vinka”!? Haha, men jag vill ju inte starta någon jäkla konversation! Jag vill ju visa att det inte är OK att stå och glo på mig på det sättet. Men det var tydligen alldeles för oartigt. Kan ju har nåt att göra med att jag är tjej kanske....

Fick iaf lära mig lite väsentliga könsord igår, samt en av årets mest populära fraser ”sonano kankei nei”, betyder ungefär ”jag bryr mig inte” eller ”det skiter väl jag i”. Tydligen så röstar man fram årets tio mest populära fraser varje år och denna vann. Det är en populär komiker, Kojima Yoshio, som dansar omrking i badbrallor och sjunger ”sonano kankei nei”. Kolla in själva. Japans populäraste komiker, direkt i er TV:

Första tofuburgaren!

Idag har jag, Erik och tolv miljoner japaner handlat julklappar.
Och, äntligen, äntligen har jag fått äta min första tofuburgare i Japan! OOO den var så god, så god! Till och med brödet var gott -nybakt och frasigt. Erik åt en böncurry som även den var smarrig. Och allting var vegan. Hurra!

Kyoto

Jag har ju som bekant varit med och organisera en konferens i Kyoto som ägde rum sista veckan i oktober: IMGC. Om detta har jag skrivit ett fyra sidor långt och argt mail som många av er har läst. Ni som inte har läst det men skulle vilja, kan maila mig så skickar jag det igen. Känner mig inte bekväm med att lägga upp texten på bloggen.

Hur som helst, den roliga delen av jobbet var att jag hade min egen personal - fem fantastiska och smarta engelskastudenter som var allihopa så jäkla söta att jag höll på och smälla av. Extremt roliga! att samarbeta med, bara jag talade om för dem hela tiden exakt vad de skulle göra och hur de skulle göra det. På slutet av veckan när de var lite mer varma i kläderna så tog de också egna initiativ. Det var roligt. Det är så himla annorlunda mot att jobba i Sverige. Här ska man bara göra och det spelar ingen roll om man förstår vad man ska göra eller inte man ska bara göra som man blir tillsagd utan att tänka själv. Tänka själv är en bra grej tycker jag vilket jag jobbade hårt på att försöka uppmuntra till. Därför blev jag så himla glad när de själva tog egna initiativ i slutet av veckan. Vi hade roligt tillsammans och jag vet att de trivdes. Sista dagen var jag helt slut, utarbetad och inte helt labil så jag höll på att börja böla när jag skulle säga hej då till dem och de ville krama om mig. Snyft. Personalbiten var som sagt det roliga med konferensen och jag var en KICK ASS-chef! Så det så.

Här är dom: från vänster - Kumiko Ehara, Mayumi Tanaka, Keiko Noji och Miyako Sato


Här är vi allihopa: Kumiko Ehara, Keiko Noji, jag, Rie Shinkai, Miyako Sato och Mayumi Tanaka


Tyvärr var Shinkai (till höger om mig) tvungen att arbeta med dumma I-Cube chefen (konferensföretaget som vi ordnade konferensen med) resten av veckan. Stackars Shinkai-san. Sato-san viskade till mig att "dom inte alls ville jobba med I-CUBE, för dom var ju MIN personal, och ville vara med mig". Hihi.

Hanna och dumma I-Cube-chefen. Tyvärr så satte han på sig masken för fotot. Jag som bara tog kort på honom för att ni skulle kunna få se hans fula nuna.


Fina, fina Takekata-san genomförde en teceremoni med fantastisk precision och skicklighet! Mycket imponerande.




Sista kvällen under avslutningsmiddagen bjöds det på ninja-show. Väldigt underhållade! De som ville fick gå upp på scenen och bli fotade med några av ninjorna.


OOO kolla! Jag fick låna ninjans kaststjärna! Coolt va.



Det fanns ju inte direkt tid över till sightseeing. Men jag stannade en extra dag och hann med att se den här vackra buddistiska stenträdgården vid Ryoanji-templet.

Hello Kitty med MUN!?

Ajitos 3-årsjubileum

Förra torsdagen fyllde ”vår” reggaebar tre år och firade med stor fest på La Cittadella i Kawasaki med det sedvanliga gänget + masor med gästartister. Det brukar vara lite si och så med kvaliten på uppträdanderna men igår var det några riktigt bra gäster. En charmör som kallar sig för ”Dirty n Handsome”, ”Tarky” en minikille med megaattityd (utan att vara tröttsam) och tre galna brudar som heter ”Blue Birds”. Musikaliskt inte så jättebra kanske men ändå bra på något vis. Helt osannorlik trio, fattar inte riktigt hur de har hookat upp för de var så olika, både sång- och stilmässigt. Min favorit var nog ”Ah” som såg ut exakt som lilla My - dessutom lät hon som om man skulle tänka sig att lilla My skulle göra om hon sjöng japansk reggae. Bara i Japan. Fantastiskt.

Vår kamera är fortfarande trasig för bara tanken på att lämna in den och försöka förklara att det har kommit sand i den får mig att bli alldeles trött. Istället fick jag några bilder från kvällen av snälla Satoko.

Först var dom bara tre (My, Saika, Erik).


Sen blev dom fyra (My, Erik, Satoko, Saika).


Sen blev dom bara fler... (My, Erik, Saika längst bak,
Asami, Satoko, och en tjej som är trevlig men som jag inte kommer ihåg namnet på -flåt!, samt DJ Budda)


Och fler... (våra huvuden skymtar längst bak, killen i gul tröja har jag aldrig sett förut, killen i vit tröja är Ryoji som brukar spela på Ajito, sen hon som jag inte vet namnet på och hennes kille i keps som spelade under kvällen som jag inte heller vet vad han heter och DJ Budda till höger om honom. Han i blå jacka är congas-killen, sen Satoko och en bra MC och så Asami till höger)


+ en till! Maki (i glasögon)


Thank you dear Satoko for the pictures!