Vill ha!

Det finns en underhållande blogg som heter Hello Kitty Hell som skrivs av en kille som är gift och samboende med en Hello Kitty-fanatiker. Själv kräks han på Hello Kitty medan hon inte bryr sig ett dugg utan istället hänsynslöst dekorerar hemmet med en Hello Kitty-gran gjord av rosa fjädrar.

Hehe.

Om luvtröjan ovan säger jag bara - vill haaaaaaaaaaaaaaaaa!

Rebecca Horn på Museum of Contemporary Art Tokyo

Tänk vad fantastiskt det är att när jag känner "näe, nu vill jag hitta på något, få lite nya impulser och intryck istället för att sitta hemma och mögla i soffan" så är det bara att googla lite och tada! Kanske en utställning på Museum of Contemporary Art kanske.

Just nu visar de två stora utställningar: Rebecca Horns "Rebellion in Silence. Dialogue between Raven and Whale" (?) och "Luxury in fashion Reconsidered". Jag visste att jag skulle gilla den sistnämda så jag valde att se Rebecca Horns bara för att kunna bli överraskad. Och överraskad blev jag. Utställningen var störande och läskig, ångestångestångest som förvandlades till något annat om man bara stannade upp och vågade vara (precis som verklig ångest). Jag kunde ingeting om konstären innan och förstod ibland verkligen nada av installationerna men det gjorde ingenting för jag njöt och lät mig skrämmas och kände mig i allra högsta grad delaktig ändå.

Men efteråt satt det extra fint med tequila och chimichangas på Juncadelic.

Jag å min mössa

Det har varit kallt, regnigt och blåsigt ett tag (idag dock sol och 17 grader varmt!) så jag har använt min mössa. Inte något märkvärdigt, varken mössan (25 spänn på Rinkeby Torg för 4 år sen) eller det faktum att jag använt den; men reaktionerna ser ni, reaktionerna.

Först kommenterade tanten i kassan på matvaruaffären mössan och sa att den var fin och att jag var såå söt i den och diskuterade detta med sin kollega medan jag betalade. Jag log förstås artigt och tackade blygsamt för komplimangen.

När jag kom in på gymet så utbrast personalen i ett spontant skratt när de såg mig. På riktigt. Jag ljuger inte. Fem tjejer fnissar så att de nästan kissar på sig och försöker att inte stirra men kan liksom inte låta bli och så fnissar de lite till - lite hysteriskt, ni vet, som man gör när man inte får. Jag låtsas som att jag inte fattar något, tar mitt gymkort och går.

Sen, 2 minuter senare kommenterar nästa tant min mössa. "Miii-chan vilken söööööt mössa!" Hahahihihiho.

Eh? Jag fattar verkligen inte grejen. Varför är det så roligt att jag har mössa? Är mössan särskilt söt eller anskrämligt ful, eller vad? Var och varannan person har ju dessutom mössa/hatt/basker/keps i Japan - oavsett om det är 30 grader varmt eller lite kyligare så jag förstår inte varför det ska bli sådan uppståndelse. Någon som kan förklara? Onegaitashimasu.

Hello Kitty-onsenstrumpor

Det är måndag. Det har varit en ganska trist helg. Jag är trött och behöver mer kaffe trots att jag nyss drack och vill INTE vara på jobbet. Men så - en leende favoritkollega med en present - till mig! Ett par Hello Kitty-strumpor med tecknet för onsen på. Va!? Vilken humörhöjare.

I Seinfelds fotspår

Jag älskar att kolla på TV. Lätt en av mina favoritsysselsättningar. För tillfället ser jag bl.a på (observera endast ett litet urval och långt ifrån alla program jag ser – helt sant) Modern Family, Cougar Town, Community, 30 Rock, The Office, Svenska Idol, Friday Night Lights, Californication (kan bli lite drygt ibland med att han ska vara en sån jäääkla häradsbetäckare men nu är Kathleen Turner med och hon är så himla bra och cool) Americas next top model, The good wife, Project Runway, Mad men, Curb your enthusiasm (fast jag måste ta paus och gå ifrån ibland för Larry David är så fruktansvärt jobbig). Som ni märker har jag en förkärlek till lättsam amerikansk komedi(/drama). Och bäst genom tiderna i alla kategorier är Seinfeld. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sett det och jag verkar aldrig tröttna.

Det är med andra ord inte särskilt konstigt att flera av mina NY-referenser kommer från just Seinfeld – framför allt mat. Jag hade en lång lista på allt jag ville äta, bl.a egg white omelette (som Jerry alltid äter för att akta kolestrolen), peach muffin (som Elaine beställer från ”Top of the muffin” vars affärsidé är att sälja enbart toppen på varje muffin vilket var Elaines idé från början) och framförallt chocholate babka (från ett av mina favoritavsnitt då de ska på fest och George har på sig sin fluffiga Goretex-jacka och är sur för att de måste köpa både vin och bullar som gå-bort-present och krossar massor av vinflaskor med sin jacka så allting blir jättedyrt. Dessutom är chocholate babkan slut så de måste nöja sig med kanel-babka och Jerry äter en dålig black and white cookie och kräks för typ andra gången i sitt liv och hela avsnittet slutar med att alla är jättesura och jättesena och bara överlämnar vinet och kakan till värden för att sen åka hem), samt givetvis att bara gå och äta på en ”äkta” diner.

Första dagen började vi stort genom att gå och käka på fantastiska Katz deli som bara låg ett stenkast från vårt hotell på Lower east. Vi är båda sjukt jetlaggade och trötta och allting är så himla overkligt och jag vet seriöst inte hur jag ska beställa mat – och framförallt inte VAD jag ska äta. Jag bestämde mig för potatisplättar med cremé fraiche och äppelmos. Mycket gott. Som måltidsdryck valde jag givetvis Snapple.

Erik som ju (erhm tyvärr) är en älskare av kött beställde en helt grotesk macka som ingen vettig människa i världen kan sätta i sig på en gång (överlag är portionerna verkligen helt vulgära i NY, inga små delikata japanska storlekar där inte). Kändes mycket mäktigt att sitta på en ganska så sunkig (men ändå mysig på något vis) deli i NY – lite som på film, t.ex är den berömda orgasm-scenen i ”When Harry met Sally” inspelad där. Fast jag tror att de hade städat innan de spelade in scenen...

En dag när det regnade och jag var på dåligt humör av någon anledning gick vi på bio och såg en fantastiskt långtråkig film som Erik tyckte var jättebra och jag bara tyckte var ett enda stort slöseri med min tid, då inte bara min korta tid i NY utan min tid på jorden. Det var bröderna Cohens senaste ”A serious man” som du kan se om du skarpt gillar deras filmer eller om du känner för att ha riktigt, riktigt tråkigt. Hur som helt, jag fick iaf köpa Junior Mints! (från avsnittet då Kramer och Jerry får vara med under en operation och Kramer råkar tappa ner en Junior Mint i patientens öppna sår). De var goda, smakade som After Eight.

En annan dag råkade vi passera Papaya King som figurerar i avsnittet ”The Movie” då Kramer ska köa för att skaffa biobiljetter till alla men blir supersugen på en varmkorv från Papaya King, lämnar sin plats och efter sju sorger och åtta bedrövelser och in- och utvecklingar hit och dit missar alla filmen – utom Kramer förstås.

Sist men inte minst och nog bäst av alla Seinfeld-referenser (förutom staden själv) var att se stand up comedy med Susie Essman på Carolines. Carolines är en gammal comedy club på Broadway där bla just Jerry Seinfeld uppträtt innan han blev känd. Och Susie Essman är min favorit i Curb your enthusiasm (hon är mest arg och svär hela tiden) som ju är skriven av Larry David som skrev Seinfeld tillsammans med Jerry (och spelades av George i serien)- puh!

Jag ska ärligt erkänna att jag var lite skeptisk till konceptet stand up (har gått på några framträdanden i Sverige som hm, inte varit så jätteroliga) och det var för övrigt samma dag som det regnade och jag var sur och vi hade precis sett den tråkiga filmen och det blev inte bättre av att alla i publiken såg ut att vara över 50 år. Men! Det var jättebra och jätteroligt! Både jag och Erik skrattade nästan hela tiden. Roligast var när Essman interagerade med publiken – hon var otroligt rapp och slängd i käften och betydligt roligare i verkligheten än i serien. Hurra! Kvällen slutade på topp och vi gick och la oss utan att käka middag mätta på burgare, cupcakes, popcorn och Junior Mints – och kärlek förstås.

Happy Halloween!

Igår var det Halloween-firande i Kawasaki -parad med tävling för bäst kostym, uppträdanden, Rocky Horror Picture Show etc. Min favorit i paraden var den läskiga djävulen på bilden ovan. So scary.

Rilakkuma

En annan favorit på bilden nedan: "Kiki" (flickan med stora rosetten) och Jiji (katten på axeln)från Miyazaki-filmen "Kicki's delivery service".

Dragonball

Trött mumie

Kicki igen

Things that make us tick

Se så glada vi är. Som små barn på julafton. Erik med sina minihamburgare från pop burger och jag med mina fantastiska cupcakes från Billy's Bakery. Båda ligger i Chelsea och är väl värda ett besök, iaf Billy's. Läste också precis på pops hemsida att Sarah Jessica Parker var där och käkade förra veckan. Tänk. Så nära.

New York, New York!

Jag hade svårt höga förväntningar på New York efter alla filmer, TV-serier och musik, men det var verkligen allt jag kunde önska mig och mer därtill. Som på film faktiskt, fast mysigare.

Jag har promenerat och njutit av höstlöven i Central Park. Strosat bland hipsters och The Strokes-wannabies på Lower East Side, spejat efter Sex and the City-tjejer på Upper East (men såg bara typ 2), käkat på Katz Deli, promenerat över åtminstone en bro till Brooklyn, fascinerats och förfasats av kulturkrocken Tokyo-NY-Sverige, dansat in morgonen till Dimitri from Paris i penthouset på vårt hotell med fab utsikt över stan, köpt en fantastisk fin ”Octopus scarf” på Zero + Maria Cornejo och nästan krockat med Peter Jöback (?) utanför affären, träffat Amel på första gången på 4 år och pussat på hennes 6 månaders bäbis Aya, ätit cupcakes, muffins, blueberry pancakes, italienskt, mexikanskt, druckit alkohol innan lunchtid för första gången i mitt liv, och sett Frihetsgudinnan, Brooklyn Bridge och magnifika Manhattan ovanifrån från en helikopter. Tror ni att jag ville åka hem? Nä, just det.

Bäst av allt var blandningen av alla sorters olika människor på ett och samma ställe. Blev helt frälst. Det är en sådan mix av människor att det inte verkar ha någon betydelse varifrån man kommer och vilken samhällsklass man en gång tillhört eller tillhör - eller, så klart spelar det roll, det gör det alltid, men av alla ställen i hela världen känns det som om det spelar minst roll här. Etnicitet och klasstillhörighet är liksom inget som definerar (cementerar) dig, om du inte vill. Min svenska accent verkar inte vara någon give away (utan snarare att jag storögt betraktar allting, går långsamt och är lite för trevlig) då de flesta pratar med någon slags accent. Istället frågar mig folk om jag bor i New York, här är alltid den första frågan varifrån jag kommer. Det var såå skönt att åka tunnelbana utan att folk tog någon notis om mig (fast de kollade in mina tå-skor) och det var väldigt skönt och roligt att gå omkring och känna sig som en del av staden.

Jag var otroligt nyfiken på hur New York som storstad skulle likna eller skilja sig från Tokyo, om jag skulle bli imponerad överhuvud taget eller bara tycka att NY var som en liten fjärt i jämförelse. NY beskrivs ju hela tiden som så stort, som världens huvudstad och har under lång tid haft sånt stort inflytande på, tja, det mesta. Och visst blev jag imponerad. Och visst vill jag bo där.

Storleksmässigt är faktiskt NY en fjärt jämfört med Tokyo och lika så till invånarantal. Det var liksom aldrig trångt någon gång. Skönt. Och där Tokyo är en enda stor cool eklektisk arkitektorisk röra är New York vackert enhetligt med sina, om än slitna, tegelhus och byggnader i art déco-stil.

Andra grejer jag tänkte på var folks klädsel och hår. NY beskrivs ofta som modehuvudstaden nr 1 men vad gäller gatumodet så var det – hello! snoozefest, jämfört med Tokyo. Stilrent ska det vara, och mycket svart. Skägg på killar var det som gällde och långt ”naturligt” mörkt hår på tjejer (tänk Kate Moss med mörkt hår). Fascinerande. Men å andra sidan var vi bara utanför Manhattan en dag, i Brooklyn. Förmodligen ser det annourlunda ut i t.ex. Bronx, eller Queens (?)

Kulturkrocken Tokyo/NY var fascinerande, intressant och till en början lite läskig. På grund av tidsskillnaden landade vi samma morgon vi flög så jetlaggen gjorde att allting kändes extra overkligt och konstigt. Jag tycker inte att jag är särskilt lättskrämd men första gången på tunnelbanan var, hm, lite scary. Det var smutsigt och slitet och högljutt en hel del människor som var, eh, lite eljest. Och jag kände att jag hade noll koll på sociala koder; om människor var snälla eller om jag skulle behöva akta mig - för jidder, för att få min väska snodd, för svininfluensan (folk har ju inga munskydd!) – you name it. Knäppast var nog när vi åkte upp i Rockefeller Center och jag inte riktigt visste var jag skulle gå eller vad jag skulle göra – för det var ju ingen som visade mig vägen eller talade om för mig!! Herreminje, Japan, vad gör du med mig? När jag skulle köpa biljetter var jag också tvungen att påkalla personalens uppmärksamhet, annars hade jag nog stått kvar där ännu – jag ba – hello!? Vojne. Alltså den galet bra servicen som jag tyckte var lite väl överdriven samt jobbig när jag kom hit, är alltså nu något som jag förväntar mig – utan att reflektera över det! Hjälp. Jag är en snobb.









Sen är det sant, allt det som folk säger om otrevliga NY-bor. Jag förstår inte. Jag är ju ändå svensk så jag är ju van vid att bli otrevligt bemött av ICA-personalen men det var rent ut sagt obegripligt hur otrevliga folk kunde vara. Nej, så klart inte alla. Men väääldigt många. Faktiskt var det personalen på flygplatsen när vi skulle åka tillbaka som gjorde att jag tyckte att det ändå skulle bli lite skönt och komma hem och när vi landade och passerade flygplanspersonalen på vägen ut som alla log, bugade lätt och tackade för våra tjänster, var det bara – AHHHHH, Japan. Trevliga människor. Fab.


Bilderna ligger huller om buller och är tagna i Lower East, East Village, Nolita, Soho och Meatpacking district.

Greetings from NY

Start spreading the news...

... We're leaving today!!

NY here I coooooome! Tjohooo!